solipsistens klagan

2012-02-24T23:37:00.000+01:00

Ting jag verkligen hatar;

- allt som har med internet och datorer att göra

Bloggar, tangentbord, twitter, social media, allt är bara jävla dynga och bullshit och äckligt och jag avskyr den konstanta kommunikationen mellan människor och jag äcklas av att alla ska imponera på varandra och jag vill att hela jävla jorden ska upplösas i fragment och försvinna ut i atmosfären som strimlor av jord och magma.

Jag vet inte varför jag ihärdar med detta. Jag vet inte varför jag ihärdar med något överhuvudtaget. Det enda som betyder något för mig är min familj och vad har den här jävla datorn med min familj att göra? Gud. All denna text och alla dessa känslor och alla dessa banala jävla fånigheter. Ni är så jävla onödiga. Ni är sådant jävla brus och nonsens och ingenting. Vafan skriver jag här för? SÅDANT SLÖSERI MED TANGENTSLITAGE.

Jag bloggar av samma anledning som jag lever,
för att straffa mig själv.

Andas andas andas skäms över dig själv,
skriv skriv skriv skäms över dig själv,
samma jävla töntiga skit.

Gud, jag vill verkligen att någon bara skjuter mig i pannan.

Jag orkar inte leva med mig själv i 20 30 40 50 år till, åh herrejävlar blotta tanken får mig att gråta. Måste jag uthärda mig själv så länge?

När Nerino della Luna Piena dör så tar jag livet av mig, om man bara kan sätta den tidsgränsen så kanske allt känns bättre. Och eftersom han är nio år gammal nu så kan man väl anta att han max lever tio år till - sen är det off the fuckin' hill and into the darkness.

Jag och min jävla katt.

Det blir bra.
Okej, nu minskade ångesten.

På riktigt alltså,
nu mår jag bättre.
Max tio år till.

Fantastiskt.

2012-02-24T23:26:00.000+01:00

Jag är en utomjording.

Ett missanpassat monstrum med gråtvåta ögon och deformerad kropp.

Min nästipp är kall och mitt bröst är i uppror.
Revbenen slåss mot hjärtat,
lungorna ligger punkterade och flämtar.

Väinö Linna kan inte trösta mig och jag börjar söka efter morfar i gamla krigsarkiv.
Han krigade 1939-45 och jag mår illa vid tanken på hur många han skjutit ihjäl.

Så nu mår jag illa.

Och nu vill jag spy.

Eller bli älskad.

Gud, jag ids inte.

God natt.

MED VÄNLIG JÄVLA HÄLSNING

/plåkkärskan

2012-02-24T23:08:00.001+01:00

Gud.

Ensamheten är ohanterligt i natt.

Som en hysterisk duva infågad flaxar den runt i sovrummet och strör sina fjädrar över golvet. De smällande vingslagen ekar mellan väggarna och fågelskrudens löss strösslas över golvplankorna.

Parasiter är en del av livet. Inälvsmaskar, hudtuggande kvalster, blodgurglande fästingar och giriga myggor. Suktande knott och svällande iglar.

Man måste vänja sig vid att alltid bli utsugen dränerad tömd och orkeslös. Man måste vänja sig vid att aldrig riktigt orka.

Lössen bits och duvan bryter nacken mot väggen.

Min vackra rödmålade vägg.

2012-02-24T22:47:00.001+01:00

Jag känner sådant hat gentemot allt och alla. Människor och deras jävla arbeten, deras jävla räkningar och amorteringar; deras desperata förhållanden och grammatiskt havrerade brev till Relationsakuten. Era små, gläfsande hundar som liknar långhåriga råttor med pungkulor och era amatörmässiga försök att tillaga pilgrimsmusslor. Era märkesmedvetna inköp och politiskt korrekta twittranden. Era äckliga jävla leenden och välsmorda ansikten. Era mediokra sexliv och oförverkligade fantasier. Era fula iPhones och onödiga iPads. Era ouppfostrade, skräniga barn som inte vet hur man sitter stilla. Era störda prioriteringar när ni föredrar att spendera en vecka i Thailand och käka falukorv tre månader i sträck. Era ynkliga foppatofflor som inte är vare sig bekväma eller estetiskt uppkåtande. Era skrattretande jacuzzis i Svenssonbadrummen. Era moralismer och Valiumknarkande sinnen som intelligensbedövat tycker att VAD SOM HELST ÄR OKEJ JAHA OKEJ BRA.

Jag hatar er, allihop.

Speciellt ni som gillar bokstavsinredning.
Speciellt ni som andas.

Äckel.

2012-02-24T22:27:00.000+01:00

Du som googlat "tjocka lår jeansshorts" och hamnat här hos mig, är du bara sexuellt besatt av cellulitsprängd denim eller är du osäker på ifall du vågar bära såpass korta shorts med dina svulstiga lemmar? Isåfall lilla älsklingen så ska jag besvara dig så gott jag kan, vem du nu än är:

1) Du som älskar åsynen av fläsksvullna lår i trånga jeanshorts, du som känner blodets rusa vid blotta åsynen av det vitdallriga fläsket som tränger mot denimkanten; den bullbleka kanten rundad och köttets missbildade valk mot jeanstygets blåa väv - get the fuck outta here, ditt psykfall.

2) Älskade fetto med cellulitdallrande lår som undrar ifall denimshorts borde vara din favorit under Beach 2012 - let me tell you the answer is no and yet again, NO. Det finns ingenting mer anskrämligt rent estetiskt än när fett kläms in i trånga plagg och explosionsväller ur öppningarna, så låt för fan bli. Banta ner dig eller göm dig hela jävla sommaren tills det blir höst och du kan bära hellånga jeans igen.

Mvh

Who the fuck cares

2012-02-24T21:52:00.001+01:00

Published with Blogger-droid v2.0.4

2012-02-24T14:22:00.000+01:00

När H skriver att hon drömt om mig så känner jag mig plötsligt gråtfärdig. Som om det skingrar ensamheten en smula att överhuvudtaget finnas i andras huvuden.

Hur jävla patetisk får man vara?
Nu går jag fan och hänger mig.

2012-02-24T14:16:00.001+01:00

På översta kylskåpshyllan står den dyra marmeladburken urskrapad. Den höga glasburken tömd. På hyllan nedanför står pappas billiga skräpsylt orörd, dess hallonkletiga innanmäte en blasfemi av socker. Drar ett djupt kontrollerat andetag, ler psykotiskt för mig själv och väljer att inte få ett solitärt litet vredesutbrott just den här morgonen. Det är helt okej att pappa klickat min exklusiva engelska marmelad på sin havregrynsgröt; att hans intelligens inte klarar av att skilja på skräpsörjan han vanligtvis äter och min vackra glasburk som jag mödosamt gömt bakom gräddfilen för att ingen ska få för sig att jag är någon jävla sharin’ is carin’-person som generöst låter folk och fä ta del av mina håvor.

Det är helt okej pappa, jag lovar.
Jag har förvisso minerat ditt kontor och ser fram emot eftermiddagens explosiva underhållning, but aside from that we’re cool. Som en brasa och en marshmallow, som en locktång och ett risigt burr, som en tändarlåga under din röv ska jag bränna dig kolnad.

Gubbjävel.

…

Jag vet inte riktigt om jag återfann lugnet efter den lilla exkursionen in i irritationens kungadöme. Struntade argt i frukosten och orkade inte läsa morgontidningen eftersom varannan sida var nyfödda prinsessor och en enfaldigt flinande farsa i fula brillor som måttade en ordinär gädda mellan sina händer. Härlig är jorden, härlig är Guds himmel, härlig är monarkin och dess adliga glin.

Fyllde vresigt i CSN-blanketten för att slippa amortera, fyllde än vresigare i examensblanketten och traskade sedan med kuverten till närmaste brevlåda. Mötte en duo snubbar i anskrämliga täckjackor som hälsade Tjena mors! Jag hälsade med dödens blick och en jävla dagdröm om att bära skjutvapen. Gud vilken tillfredställelse det vore att bara panga bort alla som överhuvudtaget ser åt mitt håll; don’t fuckin’ hello me, bara för att vi lever på samma planet behöver vi inte bry oss om varandras existens – det står inte i någon jävla regelbok att vi ska notera varandra och bibehålla TREVLIG STÄMNING. Tjena mors era täckjackade pundaräckel och ett varsitt grovkalibrigt skott som sliter sönder era halspulsådrar.

Eller som enda lagliga önskan: Tjena mors era täckjackade svin och halka i symbios mot den istäckta asfalten, bryt era nackar och dödsryck med nedskitna brallor framför mig.

Fy fan, människor.

Återvände snabbt hem och tog itu med träningen som alltid hamnar i dvala när jag är hos A. Kände direkt hur kroppen började streta emot och gnälla. Musklerna svor, hjärtat gick runt med namnlista bland inälvorna för att starta ett uppror. Inte blev det bättre efter en halvtimme heller. Eller efter en timme. Varenda jävla cell urlakad och motvillig, det var som att piska en död mula uppför kullen. ”MEN GÅ DÅ” och sparka på den slappt hängande mulen.

Är inte alls vän med corpusen just nu, sista tiden har den bara varit orkeslös och äcklig. Ökat i vikt och blivit fulare. Har nästan god lust att regressera in i ätstört beteende med allt vad det innebär men försöker nu vara Vuxen Förnuftig Kvinna och fokusera på SUNT SINNE I SUND KROPP vilket å andra hand är en jävla omöjlighet för mig eftersom mitt sinne är en leprakoloni. Ibland önskar jag verkligen att jag slapp min hjärna, att den skrumpnade och föll ur örat med ett litet torrt fras.

Det vore frihet.

MEN SKIT I DET.

Jag tränade och duschade. Jag drack kaffe och löste korsord. Jag skrubbade badrummet och slängde mig i soffan framför Ellen DeGeneres som hade Seal på besök. Den där ärrade negersälen som precis skiljt sig från sin Heidi Klum. Han sjöng låten ”Let’s Stay Together” och försökte låtsas som om det inte var världens roligaste jävla ironi att han ylade just den;

jag ba ”HAHAHA SEAL, DIN JÄVLA TÖNT” framför teven.

Sen stängde jag av skiten.

Nu vill jag stänga av mig själv.

2012-02-23T22:29:00.000+01:00

När vackra kvinnor poserar med gitarrer på sina självporträtt men inte har ett enda musikaliskt ben i sina finlemmade små kroppar

- alltså, då får jag nog med internet för natten.

Dra åt helvete.

2012-02-23T22:12:00.002+01:00

Vi kysser hejdå och gatumusikanten som sitter hopkrupen mot väggen med smutsigt skägg säger leendes något till mig när jag snabbt skyndar mot hållplatsen. Hans läppar är laxrosa i härvan av gråtrassel. Jag har en femhundring och inga mynt i plånboken, i kappfickorna ligger telefonen och hemnyckeln. ”Jag har inget” ropar jag missmodigt över axeln och mår illa av hans fina dragspelsmusik. Långdragna toner melankoli som jagar mitt dåliga samvete.

Jag hatar när ni ler mot mig. Främlingar med upp-och-nedvända kepsar på kullerstenen. Jag hatar när ni spelar vacker musik och hur era ansikten, hur härjade de än är, alltid ser varmt trygga ut. Som om er misär är något som fattas mig, någonstans dit jag vill.

Han borde fått femhundringen.

Tar mig hem till urskogarna i säte efter säte. Slussens myller får det att kväljas i strupen och jag tänker yrt på hur lätt det vore att falla ner på spåret när jag traskar på perrongens vita stenplattor. Ett litet felsteg och ett litet schemalagt tåg som inälvskrossar mig till slamsor.

Jag ser alltid hur jag dör, sen lever jag vidare.

Jag tar den röda linjen mot Mörby och hamnar intill en lång invandrarkille som luktar Marlboro och svett. Han gormar massa ”asså du fattar mannen” i mobilen men tar sig tiden att be om ursäkt när han råkar slå till mitt ben med handen. Jag ler fåraktigt. Bräker ett ”Ingen fara” och tänker att storstadsbor verkligen måste bli vana vid oinbjuden kroppskontakt; en armbåge där, en fot på min häl, en vilt gestikulerande hand som slår till låret.

Vid T-centralen kliver jag av och faller in i människoflödet som ohämmat forsar framåt. I rulltrappan tittar jag mig skeptiskt omkring och börjar tänka på hur det vore att leva såhär; att arbeta i Stockholm och dagligen marschera i denna kollektiva armé av stress under stationsutroparnas larm. Skulle jag klarar av detta? Varför söker jag jobb här? För att min utbildning kräver det. För att det är närmare A. För att.. jag vet inte. För att jag kan vänja mig vid allt.

Jag klarar förmodligen vadsomhelst, det är en deprimerande insikt – faktiskt. Att jag har förmågan att göra allt men saknar ambitionen, modet och lusten att göra något överhuvudtaget.

Jag vill inte tänka på det nu, byt spår. Lyft skivspelarens lilla pigg och lämna det här ångestbolmande soundet.

Bytt.

Köper Vi Läser. Kliver på expressbussen. Wordfeudar mig till ett par vinster och försöker att inte skratta lite åt killen bredvid som läser fantasypocket med ett leende på läpparna. Hans inlevelsefulla mimik är så fint, jag vill nästan nypa hans nördiga lilla kind rödflammig och fråga om han har lust att diskutera Game of Thrones. ”Jag är ingen Koljonen men jag duger nog ändå” skulle jag säga och ge mig i kast med Lannisters släkthistoria.

När han inte läser så halvslumrar han. Och sömnrycker sådär hetsigt. Huvudet faller ner mot bröstkorgen och när hakan nuddar t-shirten så sprattlar hela hans kropp till. Armarna hoppar till och slår mig nästan i ansiktet.

Det påminner mig om A och jag dör lite av saknad.

(Alltså, A slår mig inte i ansiktet. Han sömnrycker. Tänkte att jag behöver klargöra det. Ni ba ”Han MISSHANDLAR henne?” och jag ba ”I wish” och stuvar surt undan rottingen. No worries my little cherrybees, A is all tenderness.)

Stirrar ut. River i strumpbyxans maska. Bläddrar i Vi Läser och älskar att de äntligen börjat skänka böcker som korsordspriser – vilket är den enda logiska vinsten. Man kan inte slunga ut ett litterärt magasin till världen och sedan frångå den litterära fanatismen. Det är inte okej. Allt ska vara böcker i Vi Läser. Allt ska vara inavlat, textknullat, bokdammigt ljuvdoftande och papercutblödande. Allt.

Jag gillar besatthet.
Det är ett vackert beteende.

…

Och ja, vad mer. Jag kom hem. Det är rätt uppenbart eftersom jag sitter här med tangenterna under sönderbitna fingertoppar och ohejdat gäspar min alldeles egna lilla trötthetssång mot skärmen. Imorgon måste jag sända iväg mina vädjande ”snälla rara, I don’t make no dough so I ain’t payin’ you shit, capisce?”-blanketter till CSN och kanske panera lite rödspätta. Gå förbi systemet och köpa något som jag överlever på alla de nätter då jag annars bara vill blodslå knogarna i väggen och spy ut min jävla själ. Min fula lilla själ.

2012-02-22T20:02:00.002+01:00

Återvänder hem imorgon.

Ständigt dessa bussresor. En prasslig tidning i händerna, svärtade fingrar och molande illamående i mellangärdet. Trängda knäskålar och sjunkande sol i bländande ögonhöjd. Skriva ett "Saknar dig redan"-sms, klunka rumstempererat vatten och önska man hade lite av Jesus magi i sig - 'cause I'd turn that water into wine in a heartbeat. Då vore det okej rumstempererat, då vore det religiöst och till belåtenhet i munnen. Välkommen vaddering mellan mig och världen. Där vore ni och där vore jag, på andra sidan berusningen med domnade tankar och sövd ångest. Av busskakningarna vyssjad in i hickande rödvinssömn.

Men istället alert och slitsamt medveten om vad varenda liten synaps sänder för signaler. Hinner avläsa dem allihop; tolka och förbistras. Så mycket dumhet i en enda människa. Hur får det plats?

Jag tror inte en lobotomi skulle skada mig det allra minsta.
Lämna bara reptilhjärnan intakt så jag kan okynneshärja, knulla och instinktivt slänga mig ut i livet utan fåniga livlinor och räddande hjälm. Jag vore nöjd med det; med spontanbeteende fritt från eftertänksam oro och jävla vånda.

Som en zombie men mindre föruttnad
och mer kulinariskt pretentiös.
Nog för att carpaccio är gott -
men inte dagligen konstant jämt.
I råsaftiga munfullar ur kroppar utsliten.
Inte ens finskuren.

Nej.

...

Och nu är det svart ute.
Min röv har somnat.
Kaffet är slut.

2012-02-22T17:47:00.001+01:00

En nördflicka med tjockbottnade glasögon, stripblont hår och Hello Kitty-outfit gick vingligt genom restaurangen med en skål misosoppa i händerna. Vätskan farligt skvalpande mot kanten. Jag väntade bara på det våta plasket när brunsörjan skulle falla i golvet och ungen galltjuta över brända fingrar, men hon klarade sig hela vägen till bordet. I snowjoggers och allt.

Jag fumlade med ätpinnarna och bad konstant bönen "Inte tappa, inte tappa, inte tappa", fick wasabiångor upp i näsan och frustade ögonvattnigt i servetten medan A roat såg på mig.

- Jag älskar dig.
- Jaaajaaa,
svarade jag och log besvärat.

Blandade ner mer wasabi i sojan och doppade bläckfisk däri.
Tittade runt i matsalen och tänkte att det verkar vara en allrådande sjukdom hos alla dessa små matställen i landet - oförmågan att inreda. Alltid ser det skabbigt och billigt ut, aldrig minsta finess. Pizzerior. Sushiställen. Alla slags hak. Estetiska sjabrak.

Tittade på A och tänkte att det fan är otroligt hur kärleksfull han är, det är nästan så man börjar kräkas regnbågar av att vara i hans närhet. Att han gör sådana där fina grejer, som att memorera vilket plockgodis jag gillar; som att prenumerera på Svd bara för att jag vill ha morgontidning till frukosten. Som att säga "Jag älskar dig" över en dragonroll och tolerera min urdåliga respons. Eller det kanske han inte alls tolererar. Kanske han traskade intill mig genom kvällsmörkret och tänkte "Vilken jävla neurotiker, kan inte ens donera kärleksförklaringar offentligt" samtidigt som han sneglade på mig och mitt extremt fult lockade fukthår.

(men Angela, lägg av nu)

Vi skiljdes åt vid en korsning, han ska passa sina barn någon timme - jag ska hänga här hemma och dricka kaffe någon timme. Kanske plåstra om naglarna eftersom tre av dem blöder.

Fan vad de svider också.

Not worth the chew, not at all.

2012-02-22T15:27:00.006+01:00

Bitit sönder naglarna och bakat bullar. Sett en film om Jean-Michel Basquiat och rakat benen. Världen vädjade "Läs platsannonser" och jag muttrade "Håll käften" med kaffebesk mun.

Lyssnade på Destiny's Childs Bills, Bills, Bills och skrattade lite. Betraktade den urvattnade himlen och strövade runt i lägenheten som doftar kanel och vanilj.

Läste några sidor Äldreomsorgen i Övre Kågedalen. Ville egentligen läsa fler men orkade inte traska vidare i den dialektala labyrinten just då. Tolka och deschiffrera. Boken är fin på sitt eget lilla Onkel Kånkliga vis; av sladderkukar, barnamord och moralisk kollaps späckad - men det är bättre att sluka den pö om pö, en centimeter sladderkuk i taget.

Lade tillbaka den i hyllan och glodde upp i taket. Nöp tag i höftfettet och uppskattade en volymökning med 5-8%. Drog de söndertuggade nagelkanterna över låren och njöt av det lågt rivande ljudet när strumpbyxan fastnade i dem.

Gud så fula de är nu, mina händer.
Och strumpbyxorna rispade.

Reste mig ur sängen och gjorde en till nespresso. De svartblå kapslarna. Inspekterade den svalnade bullskörden och lät bli att provsmaka. Jag vill inte ha den där växande vetedegen i munnen. Klumpen i magen. Sötklibbet i gommen. Vet egentligen inte vem som ska äta dem allihop. Kanske hans ungar vill ha. Pappas Flickväns Kanelbullar. Ungarna ba "Smakar jättedåligt ju? HON ÄR JÄTTEDÅLIG."

Skona mig.

2012-02-21T22:39:00.001+01:00

Nu ba: Magkatarr hela kvällen. Vara otrevlig och pissig. Vilja dö en aning. Bara lite. En lem eller två i rigor mortis, kanske ett par likmaskar att cayennekrydda och tugga på.

Mvh

Kul_tjej85

Published with Blogger-droid v2.0.4

2012-02-21T15:43:00.004+01:00

Dagen då man insåg sig sitta vid ett köksbord överbelamrat med VAB-dokument och små legosvärd. Under köksbordet en vilseflugen barnstrumpa. På ena köksstolen en halvfärdig teckning. På kylskåpet ett skolschema uppsatt med magneter och längre in i lägenheten två gläntade dörrar som leder till krigszoner av leksaker. Dagen då man insåg att man knullar en far. Eller när ni insåg att jag gör det.

Egentligen är det borderline dålig svensk komedi att jag kärar ner mig i en småbarnsförälder eftersom det knappast finns någon annan själ därute som jag vet skriver lika barnfientligt hätskt. Min aversion som ett välpolerat gyllene tempel på Indiens högsta kulle. Till och från kliar det neurotiskt över halsen vid tanken på hur många fel det är i ekvationen som är (A) + A + a + a, min bokstav i skräckslagen parentes. Lite åt sidan. Nära EXIT-dörren. Det är något så ofantligt bortom min förnuftssfär detta med avkomma, och jag vet redan nu att ifall jag och A blir någon slags evighetsduo så kommer jag aldrig vilja leva ihop med honom i gemensamt hem eftersom "Nej herregud, bli varannanvecka-med-barn-kvinnan?" är en fullt utvecklad ångest i min bröstkorg. No way José Gonzales Felipés Lopez Cerveza Por Favor Puta Tu Madre.

Å andra hand är jag i JUST DETTA NU en förbannad tönt som sitter här och harvar en hypotetisk framtid som jag inte vet ett jävla dugg om. Varför överhuvudtaget stressa mitt huvud med hur saker är, hur de kan bli, hur extremt fet jag ser ut i profil när jag inte våldsamt drar in magen och samtidigt svankar. Tönt!

Jag orkar inte med hur mina tankebanor alltid måste spiralera tills man skulle kunna öppna skallbenet med konservöppnare och däri finns en hypnotisk cirkelrörelse som hetsigt rör sig runt runt runt i visuellt illamåendeframkallande skådespel. Jag vill bara vara tillfreds med den lilla skärva lycka jag har. Nöja mig med att A snart kommer hem från jobbet med sin illa klippta nacksnagg (han ba "Det ska vara längre från öronen uppåt" och jag inspekterar hans egenhändiga arbete som består av en vågig linje över bakskallen som är den extremt roliga skiljelinjen mellan lägsta nivån på trimmern och den högre) och ÄLSKAR MIG sådär som han gör så bra (blir så sur på mig själv när jag till och med lyckas vara mitt vanliga missnöjda, ångestfyllda, destruktiva jag when in the presence of ze Love). Att jag ska laga oss kyckling och vi ska se nån bra jävla film för att han är en kvalitetsnörd när det kommer till cineastiska frosserier. Att det här kaffet är gott.

Jag vill bara vara nöjd.

Men istället så är jag som sagt mitt normala griniga väsen och utsätter A för mitt normala depp-ADHD-vemfanvetdiagnosen-ångestattack i sängen med skälvande kropp-himla med ögonen som en elak fitta-häva ur mig vassa kommentarer som en elak fitta-beteende like a fuckin' PRO. Ett fulländat psykfallsproffs. Elitgymnast när det kommer till att vara känslomässigt på alla jävla ställen samtidigt, en emotionellt slemmig tentakel åt varenda väderstreck.

SÄMST häromkvällen när han ville prata mitt arbetssökande (i all välmening) och jag reagerade med att bli introverta Mårran ända tills vi gick till sängs då jag ångestskakade som en jävla berg-och-dalbane-vagn i uppförsbacke och GRÄT. Alltså. Man ba "Kul tjej du hittat" och ville hålla andan tills man dog så han slapp vara kär i ett jävla mongo.

Jag vet ju varför jag håller mig ifrån människor så långt det går - för att det är först i relationer, både vänskaps-och kärleksrelationer - som jag förstår exakt hur jävla dryg jag är att hantera. Och det är knappast något jag har lust att vara medveten om varenda jävla dag av mitt liv. I ensamheten är det i alla fall ingen annan än jag själv som lider av mina beteenden och gläfsande desperata tankar, så jag behöver inte skämmas inför någon. Förutom här då. I bloggen. Skäms väl över varannat satans inlägg jag publicerar men det hör bara till the rite of cleansin' att skiten ska ut i text, annars torkar det väl in i mig och jag börjar stinka härsket.

Nu stinker jag bara candied ginger-bodylotion.
Och kanske lite generell sexuellt överaktiv-kvinna i sina sämsta år.

Jag hoppas verkligen att detta ÄR mina sämsta år för om mitt nuvarande liv, i hela sitt kompletta misslyckande, är the time of my life -

- då ger jag fan upp här och nu.

2012-02-21T13:37:00.001+01:00

Mörbultad som om jag klivit ur torktumlaren med dubbelvikt kropp och noppigt skinn. Dricker kaffe i hopp om att ruska lemmarna till liv men känner mer hur magsäcken grimaserar och musklerna surt vägrar absorbera koffeinet. "Jävla kropp, jävla kropp" lommar jag runt i lägenheten och masserar den onda nacken tills handen krampar. Bligar ut mot solskenet och tänker att jag borde dra på stövlarna och promenera. Runt. Någonstans. Halka omkring. Fördriva ensamtimmarna när A är på jobbet och gör vad han nu gör. "Jävla kropp, jävla kropp" och anar att den dessutom svällt de senaste dagarna här; känner mig klumpig och enorm, en drogad elefant som närsomhelst säckar ihop mot marken i ett dammoln. Det här med god mat i konstant flöde är ett jävla gissel, och det blir inte ett dugg bättre av att man ställer sig och bakar brownies som ett haschpundat mongo också. Ba "I know what we need" och veva ihop en smet på 250g smör som är så fettvåt att fingrarna halkigt glider över dess mörkbruna yta.

Nu låter jag som den mest missnöjda av trälar med min kroppsklagan och browniefientlighet, som ett ylande offer i odjurets grotta fångad. Klösande blodslitna naglar mot stenväggen och en stalagtit uppkörd i röven. Odjurets flåsande andedräkt som en dränkande flodvåg av föruttnelse.

Stackars mig.
Gnisslande fioler och doksvarta gråterskor i parad här nedanför köksfönstret. De svajar fram som en oändlig skara hattifnattar och kakofonin skälver över moddiga gator och solspruckna isfläckar. Det är så jävla synd om mig som lever mitt lilla kokongliv tillsammans med A och inte behöver göra annat än äta dricka knulla och stundtals duscha för att inte bli ett stelnat kläggveck av kroppsvätskor.

- Håll käften.
- Men...
- HÅLL KÄFTEN.
- Men jag...
- HÅLL KÄFTEN. KÄFTEN!
- Men bara lite...
- INGET MER JÄVLA GNÄLL NU.
- Men..

2012-02-18T16:45:00.001+01:00

Åh tråkigt. Föreslår A att vi ska sängligga som boknördar med näsor mellan bladen och BA VA. Hela idén framstår som lojt briljant tills han börjar seriösläsa Foucaults pendel och jag upptäcker att min koncentration är någonstans mellan Ursa minor och Ursa major. Up in the sky alltså, inte en synlig dagtid. Helt jävla väck. Så han ba LÄÄÄÄSER och jag lägger ordet RUNKAT i Wordfeud och motspelaren skriver "Ojsan" i chatten och jag tänker VILKEN JÄVLA TÖNT och tänker definitivt lägga KUK KNULLA FITTA ANUS så fort jag får tillfälle. Herregud, känner mig så dampig just nu att det är borderline att jag wrestlingslänger mig på A med armbågen rätt in i hans mage. Han skulle säkert kaskadspy på mig, hela magsäcken uppressad genom strupen.

Gulligt.

Då kunde vi ha spysex och känna oss lite edgy. Ha. Ha. Haaa.

Nej.

Förresten är bilderna helt random, precis som detta jävla inlägg i sin helhet.

Adjö.

Published with Blogger-droid v2.0.4

2012-02-18T16:27:00.001+01:00

Vissa kommuner väljer sannerligen sina konstnärliga statyer med omsorg. Beslutsfattarna satt runt konferensbordet och skramlade uttråkat med nakna fötter i skattepengarna. "Nä, om man skulle köpa stan en enorm demonbaby med hängpattar?" föreslog en. Alla föll in i unison applåd.

Published with Blogger-droid v2.0.4

2012-02-16T13:20:00.000+01:00

Ids inte med den här dagen.
Inte jävla alls.

2012-02-16T10:23:00.003+01:00

Smulor överallt och en marmeladkladdig mun med mjölkmustasch som glatt ler när jag stampar in och pruttblåser hennes sömnlockiga nacke. Ett illtjut och ett skratt. Jag gör mig en leverpastejsmörgås på rågbröd som gnisslar i tuggorna och läser morgontidningen; ungen ritar en fjäril av tusch som mest liknar en härva av ologiska linjer och jag antar att jag borde berömma henne men vill verkligen inte. Det ser inte ut som en fjäril. Det ser ut som kladd. "Var är vingarna?" undrar jag betraktandes teckningen. Hon pekar på en del av kluddet. "Vilka konstiga vingar" säger jag. "Nehej!" brölar hon surt. "Jättekonstiga. Det ser ut som trasiga vingar." Då blir hon riktigt tjurig och vägrar säga ett enda ord till mig på minst.. en halv minut. Saliga tysta trettio sekunder.

Jag läser om iranskt uran och tycker som vanligt att deras president ser ut som en sadistisk sumpråtta med de där svarta små ögonen i det lilla rufsiga ansiktet. Om världen kommer spiralera ner i ett tredje världskrig på grund av den muppens penisförlängande vapen så blir det faktiskt ett snörpligt slut på alltihop, genant rent ut sagt. "Gillar du råttor?" frågar jag ungen och pekar på presidentens tidningsnylle. "Det där är ingen råtta" svarar hon. Då rycker jag åt mig en tuschpenna och ritar honom en svans; ett par öron; enorma framtänder och morrhår. Ungen börjar skratta. "Råttgubben!" utbrister jag. "RÅTTGUBBEN!" upprepar hon och då är jag nöjd.

Ännu nöjdare blir jag när mormodern åker iväg med ungen. "Vi ses senare idag" vinkar jag i dörren. Hon slänger mig en kyss och jag låtsasspyr över farsturäcket. Hon slänger mig en till kyss och jag skriker "Usch, baciller!" Då glor hon besviket mot mig och lär mig hur jag ska ta emot slängkyssar. "Du fångar den med handen såhär och sätter den på din mun såhär!" Jag gör som hon säger och hon nickar förtjust över min snabba inlärningskurva. "Bye baby" ropar hon till sist innan bildörren slår igen. "Bye bajskorv" ropar jag. Då kiknar hon igen.

Senare idag ja. Ska traska till mormoderns lägenhet och passa ungen hela eftermiddagen och kvällen; hur jag ska undkomma the dreaded wipin' of the ass då är mig en gåta som jag förmodligen löser genom att korka igen henne med en vinkork.

Gud, jag känner mig så värdelös på detta med barnpassning. Min aversion så enorm att jag stundtals knappt kan dölja den med kiss-och bajshumorn. Jag avskyr i och för sig att umgås med vuxna också så det har väl kanske inte just med deras barnstatus att göra - min motvilja. Jag trivs bara inte med sällskap, alls. Det utmattar mig. Dränerar sinnet. Jag klarar av minisessioner av umgänge men efter bara några timmar står det mig upp till halsen och sura uppstötningar av mordlusta sköljer genom strupen. Jag blir bara less. På att inte kunna komma undan. Inte få stänga dörren. Barn eller vuxna spelar ingen roll; det är någonting med andras konstanta närvaro som får det att skabbkrypa under skinnet på mig. Det svartnar mellan fingrarna och jag blir anemiskt urlakad.

Jag föreställer mig så mycket när det finns andra runtom mig. Mungiporna stramar, tonfallet ljusas upp, jag skrattar åt skämt jag inte finner lustiga och använder varenda jävla skådespelande knep jag kan för att ingen ska upptäcka hur extremt jävla less jag är på dem. Hihi och haha och hoho och oj så intressant att lyssna på dig och oh I so care och nämen berätta och oy vey.

Jag är social på så vis att jag kan låtsas, men rent personlighetsmässigt vill jag fan leva mitt liv på en öde ö och sedan dö obegråten. Pickad till slamsor av havsfåglar och krabbor.

Drömmen.

2012-02-16T09:46:00.004+01:00

I tidningen ligger artiklarna om döende svältbarn och jämställdhetsdagis intill varandra och jag tänker att det är fantastiskt hur människor ids bry sig om honom henne hen hur de ids gorma debattskriva mediarya och stampa sura kängor i dagisgolven över sådan petitess när ungarna massdör med luftsvullna bukar i andra tidszoner. Absurdimen i det hela blir bara så tydlig när redigerarna placerat artiklarna intill varandra; glansig döende blick versus en flicka i rosa täckjacka som uppenbarligen är den könsneutrala framtidens byggkloss; vars pronomen är jämställdhetens sista lås på den gigantiska patriarkala dörr som skall släppa oss alla fria OCH AMEN HALLELUJA PRAISE THE LORD WHO IS A SHE/HE A SHEMALE INDEED A SOMETHING A PUSSYLESS COCKLESS BEING.

Jag säger inte att det är fel att bry sig,
jag säger bara att jag verkligen inte gör det.

Min cynism hindrar mig från dylika passioner.

2012-02-15T22:40:00.004+01:00

Barbiemagasinet ligger uppslaget på golvet. Hon vänder sidor med delikata rörelser, pekar på de blonda teckningarna och suckar hänfört. "De är så vackra" med förälskad liten röst. Jag grimaserar och vägrar hålla med. Hon undrar varför jag inte tycker Barbie är vacker. "Det där är vackert" säger jag och pekar på katten som ligger i fåtöljen och dreglar. Ungen skrattar och ger mig ett dumförklarande ögonkast. Jag ger upp och lägger mig raklång. "Nä, nu orkar jag inte titta på fler jävla Barbies". Ungen slänger sig på mig och vi kittlingbrottas under högfrekventa skrin. Hon låter som en hel italiensk by vid slaktsäsong. Gristjuten ekar genom huset och katten flyr med bakvända öron ner till källaren för att undkomma. Jag skulle gärna följt efter men resignerar inför ännu ett magasin som ska bläddras igenom; My Little Pony denna gång. "Åhmen herregud" stönar jag och tittar på en tecknad häst i förkläde som bakar sockerkaka. "Vilken ponny tycker du är finast?" frågar ungen. Alltid denna skönhetsbedömning. Vem är vackrast, sötast, finast. Hela jävla tiden. "Jag gillar surponnyn". Ungen glor oförstående på mig. "Den sura ponnyn som vägrar vara med i tidningen för att hon hellre sitter hemma, äter chips och läser en bok." Ungen fortsätter glo. "Den sura ponnyn har vassa hovar som hon river alla dumbommar med." Vid det här laget ignorerar hon mig totalt.

Jag tyckte fan jag var rolig.

Lite senare balanserar hon svajigt på en köksstol och "hjälper" mig med middagen. De små knubbhänderna hanterar grönsakskniven som om den vore av frigolit och jag måste hela tiden mumla förmaningar; "Akta tummen, akta pekfingret, nej nej nej snart skär du av dig hela handen". Hon håller den lika obekvämt i både höger- och vänsterhanden. "Vilken hand ritar du med?" försöker jag i hopp om att hon inte är dysfunktionellt ambidextriös. Hon svarar inte utan envisas med att slarva runt med kniven på skärbrädan. Jag ser tomaterna bli till puré och låter det ske, hon ser så jävla stolt ut där hon hon slänger slafset i salladsskålen med viktig liten min.

När jag styckar kycklingen går vi igenom likets alla lemmar. Jag flaxar med den blekrosa kroppen genom köket och hon skrattkiknar. "Nu skär vi av kycklingens röv, den får katten äta" säger jag och snittar av den äckliga lilla bakdelen där fjäderpennornas rötter fortfarande sticker fram. Hon tar gumpen i hand, går till katten matskål, dumpar biten däri och ropar ner mot källartrappen "KOM OCH ÄT RÖV!!!!"

Jag hugger mig nästan i ögat med ett lårben när jag skrattflämtar dubbelvikt mot skärbrädan.

Ungen ler bara glatt.

...

Dagen går bra. Vi leker och tramsar. När hon vill "gå och bajsa" noterar jag att morsan är hemma om tio minuter så jag ber henne "hålla in bajset för det finns ingen här som kan torka dig". Hon rynkar bekymrat samman ögonbrynen och konstaterar att jag ska göra det. "Nej älskling, nej.." svarar jag bara och klappar henne på huvudet. As if liksom. Bara för att jag tolererar barnasällskap några timmar (till och med det smått motvilligt emellanåt; känner mitt tålamod tryta, blir irriterad, hatar Bolibomba och hatar att inte kunna vara ifred; hela tiden ett litet knott som surrar in i min näsa) så betyder det INTE att jag plötsligt blivit en skittorkande naturmoder. Helvete heller.

"När min mamma kommer hem kan du gå på toa" konstaterar jag igen och ungen rycker ett okej med axlarna. Jag gör korstecknet och kysser skyn med tacksamt plutande mun.

Helvete.
Heller.

...

Tillslut slumrade hon till i soffan med huvudet i mitt knä. Djupa andetag och rosiga kinder. Och jag ba "Praise the Lord" och gjorde andra korstecknet för dagen.

Och imorgon kör vi igen.

Skona mig.

Mvh

/Surponnyn

2012-02-15T21:39:00.001+01:00

Det sover. Halleluja.

Published with Blogger-droid v2.0.4

2012-02-15T13:10:00.000+01:00

Älskar när företag gör misstag och jag måste kontakta kundtjänst med arrogant stämma alternativt formulera ett avmätt e-mail som andas missnöje och I ain't fuckin' payin' you shit.

2012-02-14T23:58:00.001+01:00

Karl Pilkington får sin prostata kontrollerad och natten skrider vidare genom rummet.

Published with Blogger-droid v2.0.4

2012-02-14T21:10:00.001+01:00

Vill hem till A.

Han gör mig mindre ensam.
Och mindre misslyckad.

Ikväll har jag och brorsan diskuterat våra sinnesjuka ägandebehov. Han blir ett aggressivt psycho när brudar han gillar snackar med andra killar. "Jag är inte ens kär." Jag berättade hur jag aldrig tolererat att mina pojkvänner ens så lite som sneglat mot andra kvinnor. "Jag vill sticka en jävla kniv i kvinnorna, jag vill finfördela dem med skalpell och skratta högljutt medans jag gör det". Brorsan hummade förstående. "Varför vill vi äga folk?" undrade han tillslut. Trött.

Jag vet inte brorsan, vi är väl osäkra. Eller så är vi sådana narcissister att vi inte tål tanken på att någon annan kan ta vår plats. "Jag är 26 och jag får fortfarande slå ner mina instinker med knogjärn. Egentligen skulle jag föredra om min pojkvän var inlåst i en liten cell. Han skulle få ta emot besök av sin familj, men där går gränsen."

Brorsan skrattade.
"Jag fattar, jag fattar."

Gud så skönt att han fattar.

Jag har till och med problem med att morsans förskoleungar säger "Jag älskar dig" till henne. Vafan liksom? Det är min jävla morsa. Ta och dö era äckliga kräk. Hon är min. Ni har egna undermåliga morsor att älska, lämna min ifred.

Fuckin' retards, varför ska alla tafsa på mina människor för?

Avlid.

2012-02-14T16:30:00.000+01:00

Har nu torterat mig själv genom att googla författardebutanter och allmänt lyckade jävla människor i min ålder. Känns helt fantastiskt. Ska nog gå till badrummet, tvinna en strypsnara av tandtråden och hänga mig i garaget.

Mvh

Losern

2012-02-14T15:52:00.000+01:00

Beställer CSN-blanketten i år också. "Nej tyvärr, detta är ingen återbetalningsduglig kvinna. Ge mig mitt uppskov" i kommentarfältet och en aggressiv oval i inkomstfältet. Noterar att räntan ökat lånet med ytterliggare femtusen under 2011. Skrattar lite åt det och skiter i vilket. Är inte precis ekonomiskt brydd, tänker inte det minsta på eftersläpande skulder och ett liv i amorteringsträsket. Enda gångerna jag våndas över pengar är när jag betraktar mitt kontosaldo och inser att jag inte kan göra äta dricka bokshoppa allt jag vill; att arbetslösheten gör mig till en igel fastsugen på pappas plånbok. Det stör mig. Speciellt nu när resorna till A är en given del av min vardag och det krävs summor för att åka dit, vara där; there's money flowin' out, nothin' flowin' in. Förutom när jag gnider fingrarna sedelgirigt åt pappas håll och han muttrande pressar tusenlapparna i min hand med ett "När ska du få jobb egentligen?" och jag axelrycker "När ska Jesus återfödas?" och han släpper ifrån sig en bister suck som luktar besvikelse. Giftiga lungavgaser.

Jag vet inte om det hade hjälpt ifall mina föräldrar hade tvingat mitt tonårsväsen att sommarjobba. Ifall det hade slussat mig in i arbetslivet på ett mindre skräckinjagande vis. Men jag var ingen pengahungrig tonåring heller. Noll ambition då också. Noll köplust. Spenderade aldrig ett enda öre. Mamma tvingade ibland med mig till klädaffärerna för "nu har du haft de där jeansen i TRE år" men det var också allt. Datorer hade jag. Kameror. Det fick man på födelsedagar, i december; det räckte mer än väl. Så vad i helvete skulle motiverat mig att som sextonåring stå i en jävla strandkiosk och sälja mjukglass till cellulitsprängda småbarnsmorsor som med trötta solsvidande ögon bad ungarna att inte "SPRINGA MED GLASSEN FÖR OM DU TAPPAR DEN FÅR DU INGEN NY HÖR DU VAD JAG SÄGER?!" Ingenting. Isåfall skulle jag gjort det av tvång, men jag och min brors uppfostran har aldrig drivits av den sortens motor. Man ska göra det man vill göra. Så länge det inte är fuckin' retarded och farligt. Är det farligt och retarderat får man förvisso göra det men inte inbilla sig att man får någon medömkan hemifrån när allt går åt helvete.

Gud. Jag vet inte. Jag har väl ifrågasatt min uppfostran ett par gånger men alltid kommit fram till att jag förmodligen är löjligt lyckligt lottad och bör hålla käften med ogrundad kritik. Stackars mig liksom, som har ekonomiskt stabila föräldrar. Som har haft full valfrihet. Som alltid haft villkorslös kärlek och stöttande "det finns inget du inte klarar"-formuleringen i ryggen.

Att mitt liv ser ut såhär nu är helt och hållet mea culpa. Jag har sumpat chanser, jag har fattat felaktiga beslut, jag har skulpterat fram denna handlingsförlamade, neurotiska, samhällsrädda individen alldeles på egen hand. Min fars entreprenörssjäl smittade inte av sig. Inte min mors praktiska personlighet heller.

Det är som det är med den saken.

Med den här jävla idioten.

2012-02-14T13:06:00.000+01:00

Om tre månader blir jag tjugosju, det är absurt. Sänder arbetsansökningar, biter stressat sönder underläppen och river handlederna röda med neurotiskt krafsande naglar. Gamla kurskamrater skriver på facebook om nya jobb, lägenheter; de publiceras i kulturtidskrifter och sänder radio. De bär kostym i Bryssel, semestrar med sina jävla sambos och är.. vuxna. Jag orkar inte med det här. Jag orkar inte. Varför är alla så välanpassade och duktiga? Pensionssparande monster. Frilansande skribenter. Ambitiösa bläckfiskar med armarna sugkoppade åt alla håll samtidigt. Kan ni inte bara sluta? SLUTA SLUTA SLUTA! "Flyttar till Marseille i vår!" fnissar en. "Inreder nya lägenheten" skvillrar en annan. "Sitter här och dör" väser jag och faller på kniven.

Hela världen är äcklig. Ni är äckliga. Zumbafierade, socialt nätverkade, inspirerade jävla freaks. Jag vet att vi tillhör samma ras men det finns ingenting som sammanlänkar oss bortom genetiken. Ni är funktion, jag är dysfunktion, ni är framåtkliv, jag är mental HIV som insjunknar i alla neuroser.

Kanske jag bara ska omskola mig till städare.
Lära mig hur ofta man måste byta disktrasan,
börja rengöra förskolor från barnaslem.

Orkar inte med det här längre, är en lössliten boj.

2012-02-14T11:53:00.000+01:00

Alltså.

Nu vill examensenheten ha både den engelska och svenska titeln på min kandidatuppsats och jag 1) minns inte vad i helvete den heter 2) raderade uppsatsen för att jag hatade den 3) översatte den aldrig ens.

Lite roligt är det.

(Herregud. Kommer inte heller ihåg vilka verk jag komparerade. Hahaha. Mvh /Dedikerad humanist)

2012-02-13T23:17:00.001+01:00

Obekväm stämning vid lördagens middag när en snubbe började hålla ett tal om "allas rätt att bestämma över den egna kroppen" som han direkt kopplade till plastikkirurgins berättigande. "Om en kvinna har små bröst och känner sig okvinnlig är det bra att hon kan få hjälp" konstaterade han. "Om kvinnligheten sitter i tuttarna kanske man ska ta och lobotomera sig istället" snäste jag.

Tystnaden.

- Jaha, så tycker du, sa han tillslut.
- Ja, det tycker jag verkligen, sa jag.
- Är du nöjd med din kropp eller? sa han.
- Nej, sa jag.
- Då kan du operera dig, sa han.
- Ett par fasta tuttar är vägen till lycka, sa jag.
- Kanske för vissa, sa han.
- Då bör vissa dö, sa jag.

Sen gick jag till badrummet och skallade väggen.
Kom tillbaka ut med ett leende, och fyllde vinglaset.

Jaaajaaa, ni får operera er hur mycket ni vill så ni mår bättre och känner er mer skönhetskompatibla med det här degenererade jävla samhället. Go fuckin' nuts with the Botox, vad rör det mig förutom att det stärker min uppfattning att människor är helt jävla värdelösa.

Sug sjuk kuk och god natt.

2012-02-13T22:39:00.004+01:00

alltså, det var hon som började med
sina gangstamoves och tillslut gjorde
jag det enda jag kan (notera skeva lemmar)
och hon ba "yeah, thug 4life bitchez"

gud, jag dör.

och varför plutar jag sådär?
yeah, duck 4life bitchez.

2012-02-13T22:30:00.003+01:00

Vet inte varför jag tvångsmässigt noterar i bloggen när jag får sms – som om jag är rädd för att framstå som ogillad, alienerad, ignorerad av omvärlden, ingen orkar med psykfallet med tillhörande medömkan. Ältar gamla bekantskaper (speciellt när berusad; då extra jävla privat och too much verkligen too much info varenda ruskväll), berättar ”Hon vill ses, jag vill inte ses” som för att konstatera i fetstil ATT FOLK FAKTISKT VILL TRÄFFA MIG, MIN ENSAMHET ÄR SJÄLVVALD HÅLL KÄFTEN. Det är patetiskt. Jag måste sluta med det. Det är lika pinsamt som i What’s Eating Gilbert Grape? när den extremt feta mamman med skamfylld röst förklarar ”I haven’t always looked like this” till vackra lilla Juliette Lewis rollkaraktär som vänligt ler, alldeles jävla helgonlikt och älskvärt. I haven’t always looked like this. Det fanns en tid när jag orkade med ett socialt liv, med kontakter, med dialoger. Men vad rör det er? Och vad rör det mig? Att jag varit annorlunda.

Fet har jag dock alltid varit. Förutom under den lilla korta tjackperioden när man levde som ett jävla nattdjur och sprang runt i jeans som föll av höfterna. Antal veckor det tog för mig att äta tillbaka all övervikt: 7. Följde en strikt diet bestående av rödvin, dessertostar, bakelser och lösgodis där i lägenheten. Satt på mattan med maten utspridd runtom mig, glodde på Sopranos och ruttnade fast i morgonrocken. När han kom och hotbultade på ytterdörren tog jag på hörlurarna.

Vilket jävla offer.

Gud, jag kräks vid minnet.

Varför drar jag upp den här skiten?

Borde ta min lilla skål med solrosfrön till sängen och kolla på någon kass komedi som kan hyvla bort den jävla hjälmen av självhat som spänner runt huvudet. Ser ju vad jag håller på med. Sitter här och visualiserar minnen jag fan inte vill ha inuti mig och blir så full med äckel över min existens att det nästan låter som en god idé att kräma in en Bic i ögat.

Jesus fuckin’ Christ, lägg aaaaaav.

2012-02-13T22:03:00.001+01:00

Naglarna slits snabbare på högerhanden. Varannan kväll sitter jag och filar den andra handens vita rundningar tills de matchar varandra i längd, stirrar argt på det jag sysslar med och hatar att det här är den jag är. Den nagelfilande kvinnan som blåser bort hornceller samtidigt som hon sneglar upp mot teven och lågt skrattfrustar åt Will & Grace där den empatilösa rika subban är seriens hela behållning.

- You know what else is sad? Poor people who have dreams. Well, that’s not as sad as it is extremely funny.

Skalar en övermogen apelsin vars skal torrstelnat runt köttet som skinnet på en död. Äter den överdrivet långsamt. Om lik smakar lika sött skulle jag inte tveka att öppna upp kistan som en konserv och mätta mig med kroppen.

Får sms som jag inte vill besvara. Varför i helvete ska han sända sina påtända haranger till mig? Vi hängde när jag var sjutton och dånade inför hans GG Allinska leverne, det tragiska är att idioten är kvar i samma koksade delirium ett decennium senare och inbillar sig att jag fortfarande tål hans felstavade filosofiska fantasier.

Är väl mitt eget fel att han ihärdar. Jag replikerar ju ibland. Och känner en absurd koppling till det där sönderfallande missfallet till människa.

Mitt sjuttonåriga jag trivdes i hans sällskap. Och hans cp-störda katt vars huvud en gång blivit klämt i luckan till sopnedkastet.

Enda jävla mannen som inte ens insinuerat annat än vänskap. Essensens av platonisk relation, det var vad vi hade. Det var avslappnande; så jävla frigörande för varenda cell i mig.

Och när jag börjar tänka på det så besvarar jag hans sms ändå.

Brygger mig en kopp te.
Kysser morsan god natt.
Öppnar Word för att fortsätta på ett dokument jag försakat senaste månaden – men skriver istället det här.

För jag ids fan inte irritera mig på min inkompetens inatt.

2012-02-13T13:56:00.003+01:00

Slet upp örsnibbarnas sammanvuxna hål; bloddropp på axlarna och längs halsen. Min egen lilla patetiska gorefest. Och nu bultar öronen rödsvullna, sylade. Hade gärna hämtat bultsaxen och Van Goghat hela skiten men det skulle väl bara lett till psykakuten, inte till konstnärlig konnotation. Jag är överhuvudtaget usel på självstympning; har inte ens några tonårens ärrvävnad på innerlåren - då när man hade chansen att snitta sig lite charmant och jämföra snittytor med sina jämngamla polare. "Titta, jag har ristat in Manson" sa T. "Titta, jag har ristat in Dostojevskij" skulle jag sagt. "Titta, jag har nått in till benet" sa T. "Titta, jag kan suga ut min egen benmärg" skulle jag sagt. Då hade segern varit min. Segern, äran, prestigens ljuva sötma på min tunga.

Jag har alltid valt att självstympa mig med ord istället. Sida upp och sida ner med hat och gråt tills tangenterna kläggade sönder av snoret som droppade ner mellan dem. Har också sabbat min kropp med överkonsumtion av precis allt vilket lett till att man i 26-årsåldern liknar en övermogen klimakteriekärring halsen ner.

Ni vet, ibland när jag ser mig själv i naken helfigur så kan jag inte låta bli att gapskratta. Min kropp är liksom så tragisk att den är rolig, precis som en pjäs skriven av Gardell. Allt är deprimerande, patetiskt, hiskeligt och hopplöst - men det är såpass in absurdum uppskruvat att man ba "Herrejävlar" och slår sig på knäna med skällande hyenagarv ur munnen.

Ser det som en uppåtkliv i mognadsprocessen.
Hellre skrattar jag åt skiten än grinar över den,
orkar fan inte med plufsiga ögon varenda dag.

2012-02-13T13:20:00.000+01:00

När man är en arbetssökande med en självbild som smular sönder vid beröring så är det så gott som omöjligt att lyckas lämnas sitt ekonomiska misärliv. Varenda annons är en omöjlighet, alla kompetenskrav är knytnävar som boxar min näsa till köttmos. "Du ska kunna InDesign, Illustrator, Photoshop, vara stilsäker skribent, ha examen från Berghs, älska människor, älska social media, du ska vara erfaren sönderlevd kunnig vis men fräsch nytänkande och inspirerad" skriks det och jag stirrar skräckslaget på datorskärmen tills näthinnorna skrumpnar och stramar över ögonloberna. Herregud, hur gör människor för att känna sig berättigade i den här världen? Hur kan de ränna runt på gatorna med självbelåtna miner och girigt slita åt sig av allt som om de förtjänar det? Jag känner mig förtjänt av spö. Och hån. Ett fallande disneypiano som brakar över mig. Jag tycker man kan låsa in mig i en bur och hänga skylten "Homosapiens Failus Gigantus" på gallerkroken. Släppa in besökarna, ge dem alla varsin elektrisk boskapsfösare och låta dem zappa mig död.

Men istället måste jag försöka låtsas som om jag är värd att existera som ett gnisslande kugghjul i den rostiga samhällsmaskinen; jag måste söka jobb som, let's be honest, skrämmer skiten ur mig, och jag måste varje dag överkomma lusten att lägga mig raklång ute i snön och somna.

Herregud. InDesign. Illustrator. Jag kan amatörredigera fotografier i Photoshop och möjligtvis ändra spaltbredden i Word, håll käften för fan.

"Du måste tro på dig själv!" sa den käcka yrkesvägledaren.
Hon kan också hålla sin jävla käft.

Gud, giv mig styrka att inte bli alkoholist.

2012-02-13T00:02:00.000+01:00

Inte köpt present, inte middagsplanerat, inte ens gömt dyrstinkande bukett i källaren med tillhörande sötsliskigt kort klottrat med dotterpoesi. Sapfiska rader av modersdyrkan och blomsterspråk, sådant som väter hennes ögon tills det skälver tårar i fransarna och jag säger "Men mamma då" och smällkysser hennes kind. Sådant som jag i år helt missat; med tröttsjunkna axlar ignorerat. Skäms nu med hängande huvud ända till golvet, nästippen alldeles blanksliten och djupa rispor i trägolven efter de breda framtänderna. Sitter här med ticsande samvete och mörknande aura. Sankte Pär e-mailade precis att min biljett till Himmelriket "med lätthet kan ogiltigförklaras", syndafloden sipprar in genom dörrspringan, hela grannskapet står i samlad tropp under min balkong med riktade pekfingrar och mässar "Kräk kräk kräk" med demoniska röster.

Jag åldras precis som ett tetravin,

och då var det inte ens gott från första början.

2012-02-12T15:54:00.001+01:00

Ordkarg.

Published with Blogger-droid v2.0.4

2012-02-12T14:30:00.001+01:00

Promenad med Nerino. Han är fan en byracka i kattkostym.

Published with Blogger-droid v2.0.4

2012-02-12T12:16:00.001+01:00

Bakfull. Vill sitta i paradisäppelträdet med katten, falla och knäcka nacken. Nejdå. Men jo.

Published with Blogger-droid v2.0.4

2012-02-12T01:01:00.002+01:00

Gin. Juice. Rödvin. Champagne.

Ugnsstekt entrecöte med ljummen potatissallad.
En slemmig tiramisú som får tungan att snurra runt i vild frenesi.

2012-02-12T00:58:00.002+01:00

Älskar när brorsan:

- Du kan praktisera hos Bonniers.
- Okej, det är ju ett jävligt lättfixat jobb.
- Ahmen du vet, typ gratisjobba hos Bonniers.
- Sortera deras papper?
- Ahmen liksom KOMMA IN i systemet.
- Så jag sorterar deras brev och ba BLIR EN VERY IMPORTANT PERSON.
- Jaja, du behöver inte bli ironisk.
- Jodå.
- Jag hatar dig.
. No big news.

2012-02-12T00:46:00.001+01:00

Anledningar att hata mig:

- är humaniorastudent
- är köttsligt förstörd
- är skuldtyngt av CSN
- kommer aldrig få jobb
- är fet och ful
- är extremt ful
- är predestinerad att misslyckas
- vill alltid dö

Anledningar att älska mig:

- kan laga mat
- gråter med inlevelse

Men dra åt helvete.

2012-02-12T00:11:00.000+01:00

Jag twittrade ett år.

Hatiskt och vildsint. Extremt och dramatiskt. Människor gillade min flamboyanta persona och började followa mig. 100 personer. 300. 900. Jag ihärdade med mitt beska livsperspektiv. Tweetade surt och textdrömde om att pungspräcka alla som tjafsade emot mig.

Det var riktigt roligt, det var det.

Men det tog tid.
Jag fastnade i timmar med digitala sursubbor som sände mig privata meddelanden; jag fastnade i mina egna tjuriga monologer och kunde inte slita mig.

Det sög orden ur mig.
Jag rensades totalt.

Nu när jag lever mitt tomma lilla liv utan Twitter så kan jag väl sakna dess pladder ibland; hur tryggt det var att alltid kunna luta axlarna mot främlingarnas akustik. Ni var lustiga. Vissa av er var till och med riktigt ljuvliga. Det fanns twittrare som förtjänade min uppmärksamhet och köttsliga närvaro,

men ja,

jag orkade inte stanna kvar där.
I gyttret.
Herregud, det sved i öronen.
Ni sa så mycket.. korkat?

Har ni något vackert att säga i bloggar så får ni gärna länka här, i mitt kommentarsfält. Jag vill gärna läsa något vackert; jag behöver försköna mina dagar. Mitt liv.

2012-02-11T23:56:00.003+01:00

Gudbarnet klättrar in i min famn som en hungrig apa och smeker mina kinder med svettiga händer. "Du är vacker Anschäla". Jag skrattar till, biter mjukt hennes hals med ett lågt morr och vet inte alls vad jag ska säga. Gud, jag hatar när människor noterar mitt utseende. Barn, vuxna, åldringar. Jag vill inte bli sedd. "Jag ser ut som alla andra, min coola lillbrud" flinar jag tillslut och lyfter upp henne i luften så hon kiknar av skratt. Det är tur att jag är stark och mastig; för hon är tung och sprattlig. "Kom hit min lilla kärlek" kuttrar jag och kysser hennes kinder blöta. Hon skrattar och kysser tillbaka. Vi klappar handflator och sjunger barnvisor, brottas på golvet och diskuterar hur gott det är med Daim. "Jag älskar dig" säger jag plötsligt. Gud, jag vet inte ens varför jag säger det. Älskar jag den här lilla människan? Jag gör nog det. Hon är smart och charmig. Hon härmar mig när jag talar kalabresiska och kan redan säga "Dra åt helvete" på finska. Hon bär en glittrig 80-talsjacka och neonrosa leggings, hon är mitt gudbarn och jag.. älskar henne.

"Jag älskar dig!" tjuter hon.
Utan problem.
Bara sådär.
Jag vet inte om det är ett automatiserat svar eller en ärlighet, och egentligen bryr jag mig inte heller. Det känns skönt att älska henne; denna lilla varelse. Hon kan redan halva alfabetet och vet att mitt namn inleds med A. Hon kryper upp i min famn och tillsammans sjunger vi Mora Träsk-låtar med intensiva handrörelser, som väldresserade mimare. Hon doftar barnsvett och duschkräm. Hon doftar framtid och förhoppning.

Lilla vackra du, hoppas du aldrig kommer må såhär dåligt. Aldrig någonsin.

För jag mår så dåligt nu. Jag kan inte hantera detta. Alla känslor, alla misslyckanden. Jag är så värdelös. Herregud, jag är så tom. Släkten drack våra vinflaskor och undrade "Så, vad gör du nu?" med roade miner. Jag ser att de är roade. De finner mig roande. Jag är ett jävla skämt för släkten. Kvinnan som pluggade i sex år, kvinnan som inget blev. Jag är patetisk och de skrattar åt mig. Jag vet så väl.

"Jag söker jobb" svarade jag.

"Och romanen då, är den klar snart?" undrade det. Leendes. Kallt.

Och då log jag snabbt, ursäktade mig och gick till badrummet där jag grät i tio minuter för att jag skämdes så mycket över att jag är jag.

Herregud. Jag orkar inte.

Lämna mig ifred.

2012-02-11T23:21:00.001+01:00

Okej, strax kommer en jävla harang av aversion. Närsomjävlahelstnu.

Published with Blogger-droid v2.0.4

2012-02-11T22:16:00.001+01:00

Seriöst. Mitt gudbarn ba loves my fuckin' being.

Published with Blogger-droid v2.0.4

2012-02-11T22:14:00.001+01:00

Och nu när mamma gråter i badrummet och ångesten befruktat denna livmoder som är mitt hem - då vet man att lördagen nått sin peak.

Published with Blogger-droid v2.0.4

2012-02-11T15:47:00.001+01:00

Stönar sömntrånande så fort jag ser ett sovrum och höll på att falla sönder som en kvinnostaty ihoplimmad av fjädrar och billigt stiftlim när jag stavmixade broccolisoppan. Ljudet. LJUDET. Trumhinnor av plastfolie. Tålamod så skirt att vetenskapsmän tvistar om dess existens är sann eller fiktion.

Men det är bara att smörja in tröttheten i foundation och häftpistola mungiporna i näsvingarna. Det blir bra, det blir bra-bra-bra.

There is wine.

Published with Blogger-droid v2.0.4

2012-02-11T05:56:00.001+01:00

Sov 22-02.

Och legat vaken resten av natten med kroppen vriden i alla formationer möjliga. Lemmar i desperat gytter, slingrande över lakanet. Snälla somna om, sov sov. Men istället har huvudvärken vuxit sig stor och stark med hårdhänta nävar som boxat loberna och jag har resignerat med tänd lampa på nattygsbordet och vidvaken blick mot trätakets räfflor. Jag som ska leka festvärdinna ikväll. Lufta vin, amarettodränka saviardokexen till tiramisún, skratta GENUINT med gästerna och orka samtala om deras liv och hur och oj oj och fotografera gudbarnet när hon håller hov med ett medley av pop-låtar. Herregud. Rädda mig? Kidnappa mig? Stycka mig och fräs i olivolja, avnjut det fettsprängda köttet med en kraftig beajoulais?

Snart kliver jag upp till gryningens kaffeklunkar och metallprasslande pillerkartor, snart överger jag dessa unkna sängkläder och ersätter dem med duschvattnets köld. Så kanske jag kan inbilla mig att jag inte är trött alls. Inte ett dugg.

Published with Blogger-droid v2.0.4

2012-02-10T20:52:00.003+01:00

Klockan är 20:52 och jag går och lägger mig.

Why even bother.

2012-02-10T20:03:00.000+01:00

När en av Quetzalas läsare frågar hur man "rider en kille?!" så sitter jag här och skrattar med salivgurglande svalg. Ibland vet jag inte om jag älskar hennes blogg för hennes rättframma inlägg eller om det bara är hennes uppenbart hjärndöda läsarkommentarer som lockar mig med sexigt krökt fingerböj. Jag vet verkligen inte. HUR RIDER MAN EN KILLE?! Frågetecken. Utropstecken. Hysterin som pistolskjuter genom frågan och ekar le-le-le-le. Önskar att någon hade undrat det här hos mig istället så att jag hade kunnat komponera en A4 om hur otroligt skrattretande det är med sexfrågor överhuvudtaget. Att sex är en av de där få sakerna i livet som bör vara instinktivt; som beror på partnern; som inte kan besvaras svart på vitt, någonsin. Herregud. Det jäser en sådan sorglig svamp i hela det området som är Sexrådgivning. En sjuklig, illastinkande, vidrig svamp. Varför litar inte människor på sina kroppar längre? På varandra? Kan ni inte kommunicera? Gud, jag finner det så jävla tragiskt att mina mungipor i just detta nu krusas av missnöje.

Vi är bara kött, njutning, smärta och död.
Det är allt människan är.
Inte Rubiks jävla kuber.

2012-02-10T19:42:00.000+01:00

Läser några bloggar skrivna av kvinnor i min ålder. De är älskvärda och gulliga. De skriver om vänner, bakrecept och snälla chefer som höjer deras löner. De skriver om nya tapeter med blåmesar som motiv och publicerar bilder på sig själva där de har rosiga kinder och prickiga vintageklänningar. Jag scrollar med håglöst ansikte igenom deras texter; deras grammatiskt välformade små meningar och sött sockrade adjektiv. I kommentarsfälten är de ivriga och snälla. "Åh så gullig du är!" och läsarnas gensvar är fnissigt lyckligt. Som om de har en egen liten kult online. Bloggerskan bjuder på Hemma Hos-reportage med varmgula instagrambilder och det väller in lavafloder med hetglödgad kärlek.

Jag fattar ingenting.

Det finns ingen ärlighet i texterna, det finns ingen mänsklighet alls. Inga svaghetstecken, inga insomnianätter, inga orosmoment eller tynande drömmar. Ibland dör en älskad och man sörjer såsom sig bör. Ibland avslutas en relation och man ältar det á la chic-lit som sig bör. "Åt Ben & Jerry's och Singoalla hela kvällen, nu vill jag bara gråta. Jag ÄLSKAR ju honom!"

Jag fattar ingenting.

Om man klickar sig vidare finner man poetiskt uppblåsta bloggar skrivna av svårmodiga unga kvinnor. Allt är kravallstaket och Thåström. Allt är kärlek och uppnålade fotografier.

Det fattar jag inte heller.

Var är mina kvinnor någonstans?

Herrejävlagud,

ni är för fan sjuka i huvudet.

2012-02-10T18:46:00.000+01:00

Nu är det svårt att andas igen. Revbenen sluter samman som ihopsmält järngaller och hela bröstet blir kompakt. Som en isoleringscell. Jag rör runt i tomatsåsen, gnider vild rosmarin i det röda och lyssnar på Leonard Cohens sakrala kvinnokör – men det verkar inte hjälpa. Jag ställer mig på verandan i minusgraderna, ventilerar lungorna och kramar en snöboll som jag slungar rätt in i körsbärsträdet – men det hjälper inte heller. Jag plockar upp kameran och lägger ner den. Jag försöker läsa Glamorama men Ellis tjafsiga dialoger är bara dryga och tomma; meningslöst pladder på varenda jävla sida. Långbenta modeller som lever på vattenkrasse och amfetamin, bögar som inte kan öppna munnen utan att suga kuk och säga Gucci. Nej Ellis, jag orkar inte. Dessutom känner jag mig smutsig av pocketomslaget som går i grällt rosa. Om man ser mig på distans kan man tro att jag läser chic-lit, att jag girigt lapar i mig texter om giftassugna 30-somethings som tröstäter glass för att de inte hittar en man att existera för.

Skammen.

Tillslut är familjen samlad runt middagsbordet. Jag har putsat vinglasen och ångat besticken i min tristess, vikt tygservetter och skurit en matematiskt perfekt bit parmesan. ”Ät” domderar jag och tittar på dem när de slevar bucatini på tallrikarna. Vitlöksdoften tränger in i min näsa och vidare upp till hjärnan som ryser till. Jag läppjar rödvinet och drar naglarna mot bordets undersida, känner träflisor tränga in under dem.

Varför kan inte en meteorit bara utplåna mig? Oss allihop.

Jag vill inte äta men gör det ändå. Pastan smakar mjöl och tomatsåsen smakar.. barndom. När tallrikarna äntligen är skrapade sitter vi där allihop och skämtar om att pappa är som en blandning mellan den dryge Jim i serien According to Jim och Al Bundy i Våra värsta år. Det är han verkligen. ”Jag känner mest igen mig i den där scenen när Al Bundy ger pengar till alla, det är det enda ni vill ha” säger pappa och öppnar plånboken. Börjar slänga hundralappar åt brorsan. En två tre. Sju stycken. Jag smäller handen uppvänd på bordet och får lika många sedlar i den. Sedan stirrar pappa grinigt på katten som sitter svansviftade på golvet och betraktar oss; ”Här din jävel” och slänger en femhundring i hans nylle.

Vi gapskrattar.
Och brorsan stjäl åt sig femhundringen.

Nu när jag tänker på det så vek jag in mina pengar i behån och de prasslar fortfarande där när jag känner efter.

Om man gräver riktigt djupt i min röv kan man säkert finna ett par tusenlappar också.

Gud, vilket jävla skämt det här livet är.
Skjut mig.

2012-02-10T14:13:00.000+01:00

Tränade.

Det kändes som om någon stuckit upp en fackla i röven som svedbrände ända upp i bröstkorgen. Revbenen är väl alldeles sotiga nu. Och lungorna ärrade. Om jag med konservöppnare kunde öppna torson skulle ett rökmoln boffa ur mig som om jag vore en höstbrusten röksvamp söndertrampad av en obarmhärtig stövel.

Gud så härligt det är att motionera, livslusten stiger i mig som björksav. Snart står jag väl dubbelböjd över toalettstolen och kräks litervis med endorfiner, ty min arma lekamen är icke ett ämbar stort nog för denna fröjdefulla känsla.

Spy skall du, spy och le med bitar av uppstött rågbröd mellan tänderna.

2012-02-10T12:24:00.000+01:00

Man kan göra saker. Eller så kan man sitta i pyjamas mitt på dagen och envist hälla i sig världens vidrigaste kaffe samtidigt som man i Word pressar ur sig en sida värdelös text som hamnar i kategorin "DU KAN INTE SKRIVA DIN JÄVLA HORA, LÄGG AV!" vilket är såpass deprimerande att man biter underläppen blodig och nu sitter här och dricker sig själv i småklunkar.

Jag skulle kunna prokrastinera bort hela mitt liv, det vore inga problem alls. Jag och Oblomov är såta vänner i ett parallellt universum där litterära protagonister och människor lever sida vid sida. Vi ligger i varsin bädd med Sachar grinigt lufsande mellan oss, stirrar ut mot det plaskiga snölandskapet och knaprar i oss gamla, torra kakor som legat i förrådet sedan förra vintern.

Och bryr oss inte ett jävla dugg.
Om någonting alls.

2012-02-10T11:29:00.000+01:00

Jag dricker grynig alkisdiarré denna morgon. Surhärsket skvalpar det i koppen. Silas mellan tänderna. Jag borde inte svälja men gör det ändå. Blänger argt på kaffebryggaren och kan inte lista ut varför han behandlar mig såhär. Jag doserade rätt, kysste kannan och hymnsjöng saligheter till dess lov. Kuttrade kärleksfullt under vattenhällningen och vilade tålmodigt på armbågarna i kökets väntrum. Valde med omsorg ut koppen i kobolt och skvätte i mjölken med precis rätt handledsryck för att laktosen skulle bolma upp genom kaffet som en tyst detonering under ytan.

Ändå smakar det helvete.

I'm not up to this, I'm really not.

Jag ville bara vakna upp till den perfekta koppen, dela en skål yoghurt med katten, läsa om cannabishaffade ynglingar i lokaltidningen och orka ta itu med den här dagen. Arbetsansökningar som ska komponeras, platsbanken att scrolla genom, kontakta examensenheten, träna de slumrande musklerna och städa huset. Återlämna biblioteksböckerna, betala den jävla skulden och sätta in mer pengar på kontot för att jag inte tål att ha under femtusen på det (känns klaustrofobiskt; som om jag inte kan fly; med femtusen kan jag i alla fall alltid köpa mig en flygbiljett härifrån). Klippa av mig mer hår för att det senaste frisörbesöket gav mig en mammafrisyr; inte lång, inte kort, inte någonting bara ett enda patetiskt understatement.

Vill raka halva huvudet igen, det svalkade den överhettade hjärnan.
Vill hyvla bort halva kroppen också.

Åh herregud, det här humöret.
Klyv mig. Klyv världen. Klyv atomen och spräng bort allt.

OCH DET HÄR KAFFET ÄR JU FÖR I HELVETE ETT JÄVLA SKÄMT?

2012-02-10T00:01:00.001+01:00

Normalt att man som 26-åring kommer hem till sitt flickrum och morsan ordnat en hotellbäddning med vikt hörn på täcket. Vad är detta? Kommer fan aldrig få motivation att flytta härifrån igen.

Published with Blogger-droid v2.0.4

2012-02-09T23:54:00.000+01:00

Jag är naturligt skeptisk till lyckliga människor. Eller de som påstår sig vara det. Jag vet inte vad de sysslar med, hur många mg ritalin de snortar eller varför de känner sig berättigade att använda ordet "lycka" som om de vet vad det innebär,

men okej.

God natt nu.

2012-02-09T23:43:00.006+01:00

Tillbaka nu.

Brodern hämtade mig på stationen med ett "Get you fat ass in the car niggah" och rivkörde till huset som om han passionerat smekte gaspedalen. Jag kysste hans skäggraspiga kind och berättade att det är fint att se honom, att det alltid är fint att se honom. "Sluta vara emo nu" sa han med ett leende, kysste min kind tillbaka och lämpade av mig med orden "Jag har en date med värsta heta bruden, vi ska på bio. Om jag köper henne popcorn kanske that bitch will suck my cock" och ett hyenaskratt. Jag boxade hårt hans överarm och sa att han inte borde bjuda henne på popcorn "Då blir hon bara fet och äcklig, du vill ju ha skinny bitches" och han nickade eftertänksamt "Du är vis, min syster. Vis!" innan han gasade iväg mot centrum.

Slirade i kurvan och tutade vilt.

I entrén mötte mamma mig med öppna famnen och flottfläckad tröja. Hon kan inte äta utan att spilla. "Hej min förlorade dotter" och en puss på munnen. "Hej min vinläppade mor" log jag och strök tummen över hennes lilastänkta underläpp.

Vi satte oss i soffan, teven trist i bakgrunden. Pappa kom inhasande med ömklig min och visade titanskruven som tandläkaren borrat fast i överkäken. När jag gav honom rådet att ta en av våra morfintabletter så skakade han bryskt på huvudet med ett "Nej nej det blir bra". Alltid lika macho. När han drar ut tänder med tänger och spottar blodsaliv i handfatet, gurglar med whisky och konstaterar "Nu blir det bra". När han virar gasbinda runt sitt brutna finger och vägrar gå till läkaren "Nu blir det bra" och fingret växer fast skevt med evigt bultande värk.

Helt omöjlig är han, värre än mig.

Han sa godnatt och jag satt kvar med mamma många timmar. Hon frågade vad jag gjort med A och jag sa "Ingenting speciellt, mått bra". Hon synade mig skeptiskt. "Snart blir du uttråkad, det blir du alltid. Och ni GÖR ju ingenting." Jag skalade en clementin och lät bli att svara. Vet så väl vad hon menar med att jag blir uttråkad, att jag har en tendens att efter ett par månader tomstirra min kärlek i ögonen och klaustrofobiskt retirera. "Är du inte uttråkad?" frågade hon igen. "Nej mamma, jag är väldigt kär" sa jag tillslut.

Hon gruffade surt,
jag åt min clementin.

Sen pratade vi om lördagens födelsedagsmiddag, hennes födelsedagsmiddag. Jag föreslog blomkålssoppa med ugnsrostad gruyérebaguette till förrätt, kanske ugnsstekt entrécote med smörskirade bönor, hasselbackspotatis och portvinssås till varmrätt. "Efterrätt då?" Som om jag är ett kulinariskt uppslagsverk. "Vi blir nog 15 personer" upplyste hon också, bara sådär vid sidan av. Vilket var nästan dubbelt mer än vad jag väntat mig.

Jag får huvudvärk bara av att tänka på det. Drinkar som ska blandas, mat som ska lagas, dukning som ska komponeras, inhandling, planering, bränna hennes musikblandningar som duger.

Nu vill jag bara sova.
Och det ska jag göra ensam.
I den där värdelösa sängen.
Bäddad med nyköpta sängkläder
och hjärtats jävla tomhet.

2012-02-09T22:20:00.000+01:00

Följ min blogg med Bloglovin

2012-02-09T19:47:00.001+01:00

WC-skylten lyser alltid röd. Ryggraden värker. Läpparna är krackelerande torra och vägen tar aldrig slut. Klänningen har glidit långt upp på låren, de ser ömkliga ut när hans händer inte vilar på dem. Riktigt fula. Som svartruttna, fallna stammar i en försurnad skog. Jag står bara ut med allt detta kött när han ger det en kontext. Kroppen i relation till honom. Nu är den bara i vägen och jag tänjer det stickade materialet till knäna. Maskorna förslappas. Vem bryr sig, tänker man då och ser ingen catwalk under skorna. Bara vibrerande bussgolv och den slitna asfalten som gråforsar därunder. Allting rör sig gepardjagande på andra sidan fönstret, precis som det alltid gör. Jag hinner aldrig ikapp. Jag har inte ens en jaktinstinkt som blodhungrande tvingar mig framåt. Det fattas något i mig.

Killen intill har hela resan kupat händerna i varandra och dovt tittat rakt fram över främlingars permanenter och höga hästsvansar. Ut genom chaufförens vidsträckta ruta. Han finner säkert mitt ihärdiga mobilknappande outhärdligt. Han tycker jag är en teknologins offer på barskrapade knän, med pekfingertoppen blanksliten och ögonen strålsjuka.

Jag inbillar mig alltid att era tankar är frekvenser, tillgängliga. Elaka, nedlåtande, hånfulla domslut. Egentligen är jag bara min egen masochistiska radiokanal - hit når inga andra sändningar. Jag sitter i en krigsbunker.

Som är en buss.

Som är framme om en kvart.

Published with Blogger-droid v2.0.4

2012-02-09T19:00:00.001+01:00

Gentlemannen framför sänker ryggstödet in i mina knäskålar och DN prasslas in i mitt bröst som en misslyckad origamifågel. Jag ger upp läsandet. Viker ner tidningen i påsen och stirrar ut genom fönstret men ser inget annat än vintermörker och skymtar av snöslaskig väggren av bussen upplyst. Bilar i det motsatta körfältet. Det skulle räcka med en slirande däckglidning för att vi skulle ramma in i varandra. Plåtsymfonin skärande genom granskogen och bensindoften bolmande mellan stammarna. Vi skulle ligga stjälpta på sidan, min kropp blodpressad mot det spruckna glaset. Främlingar ovan mig. Djuriska kvidanden, lågmälda klagosånger, kanske fullständig tystnad med livlösheten som en absorberande sfär över oss.

Det är lätt att dö.

Människor gör det hela tiden.

Published with Blogger-droid v2.0.4

2012-02-08T11:20:00.006+01:00

Nespresso med chokladsmak sompåminner om sockrad dy och vi sitter vid varsin dator som en nördduo. Glasögonoch allt. Jag har varit här i snart en vecka och morgondagens bussbiljett ärbokad. Hem till moderns födelsedagsfest, till gudbarnets besökande knubbhänder,kattens lårklösningar och platsannonserna. Till bartenderiet som jag kommertacka nej till med ursäkten ”Att serverashots till danssvettiga drägg är inte min forté” och till ensam jävla säng somlika gärna kunde vara ett slingrande ormbo med tanke på hur jag oroligt vridermig i den nätterna igenom. Inga godmorgonjagälskardigkyssar som inleder dagarnaoch gör uppvaknandet mindre bryskt. Ingen A och därför inget B eller C. Baraett enda oändligt tomrum som om alfabetet aldrig uppfunnits. ”I avsaknaden avett talspråk kommunicerade dåtidens varelser med handrörelser” – mina händersom döda duvor, luskryllande intill sidorna. Ungefär såpass vivid känner jagmig kärlekens frånvaro, som ett ruttnande fågelfä. Det är väl någon slags bristsjukdom.

Fast nu blir det överdramatiskt. Igen. Som vanligt. Två timmars bilresa blir enocean, en veckas bortavaro blir pestens tid – ett dystopiskt landskap av misär.Jag är mer trött än någonsin på hur flamboyanta mina känslor är, på hur deparaderar runt i mitt huvud i fjäderboa och glittrig stass. På skyhöga klackarde knappt kan gå i. Allra värst är det när mina små moments of angst kommerintrippande i lårhöga stövlar och mosar loberna. Speciellt när det sker här.Hos honom. Jag blir den där introverta, tjuriga, snäsiga, otrevliga subban varsplyte jag avskyr. Tillbakadraget avståndstagande, korthuggen och bitsk. Och närhan ber mig säga till om det är något HAN gjort och jag bara kan svara ”Nejnej, det här är bara jag, mitt vanliga jag” och känner mig som tonårsrebellisktmonster som vill smälla dörrar och yla att ingen förstår mig, alla är idioter,jag vill dö dö dö och livet är äckligt fult värdelöst JAG BAD INTE OM ATT BLIFÖDD.

Att jag utsätter honom för denpersonen. Fattar inte att jag gör det. Att jag med håglös min sitter i soffanmed Ellis ”Glamorama” i händerna, läser utan att läsa och kommunicerar medurholkade hummanden – hela mitt väsen uppfyllt av fantasier på hur jag kör enkniv rätt in i min hals och bara slipper mig själv för en gång skull.

Varför kan jag inte bara skärpa mig? Som en normal människa? Varför kan jaginte bara reagera förnuftigt och i relevant styrka? Istället så spiralerarpsyket ner till de allra sjukligaste gömmorna där infektionshärdarna stinkerblodrinnig var och jag hissar upp hink efter hink av sörjan som jag stjälperöver huvudet och destruktivt smörjer in kroppen med. Som om det vorefläderdoftande bodylotion. ”Tra-la-la” småsjunger munnen och händerna daskar inkletet. Tra-jävla-la-la.

Saker jag måste undvika att tänka på för att undkomma dessa känslodippar:

jobb
flytt
pengar
studier
framtiden
livet övh
fetma
skrivandet

Så det enda jag egentligen bör göra är att läsa Pearls Before Swine, drickavin, se massvis med serier, kyssas och se till att dö innan jag måste ta itumed mig själv.

High five på den planen.

2012-02-02T14:17:00.001+01:00

"I love to speak with Leonard, he's a sportsman and a shepherd. He's a lazy bastard living in a suit."

När Cohens album inleds såhär, bussen är behagligt urholkad på resenärer och solskenet svalt faller över frysta vattendrag - då är det inte plågsamt att med tillbakalutat huvud vila in i sätet.

Jag är så lugn nu. Med blanketter och platsannonser bakom mig, med A väntande framför mig och de ikoniskt perfekta molnen över mig.

Hela jag är en utandning.

Published with Blogger-droid v2.0.4

2012-02-02T13:59:00.001+01:00

Published with Blogger-droid v2.0.4

2012-02-02T11:57:00.002+01:00

Ring P1 är bara slitsamt den här morgonen. Dödsskjutningarna gör människor hetsiga och rabiata; alla ska utvisas, deporteras till slakt i skallrande tågvagnar. Väck med medborgarskap, väck med deras huvuden, arkebusera och sedan spotta ner i de blotta struphålen. Jag går in i duschen och låter vattnet agera som dämpande ljudvall mellan mig och radion. Katten följer med. Lägger sig raklång på badrumsmattan och betraktar mig med slött halvsluten blick. Han vill alltid följa med när man duschar hetångande och det lilla rummet blir en kakeltropik; då rullar han lättjefullt i värmen och somnar alltid mitt på golvet. Som en pälsmur.

Jag tar god tid på mig och när jag återigen hör radion tydligt så är det matprogrammet som den här gången sänds från Frösön. En italiensk-amerikansk-svensk familj som lever i miljömedvetet hus, lagar recept ur den italienska mormoderns anteckningsbok och gör hela inslaget HÄRLIGT MYSIGT VARMT GEMYTLIGT SOCIALT ÖPPET SYDEUROPEISKT FRODIGT. Rätt äckligt alltså, rätt äckligt. Och programledaren utbrister att den plommonstoppade kycklingen är "jättesmaskens" och jag står invirad i handduk; våtdroppandes på parketten; och grimaserar vilt över hennes barnspråk. Jag vill inte höra vuxna människor säga jättesmaskens, myspys, supergott, mumsfilibabba. Jag kan inte ens sänka mig så lågt att tala på det viset när gudbarnet är i min närhet; äter vi glass och hon lystet mmm:ar så säger jag "Ja, det här var ju jävligt fantastiskt" varpå ungen glatt nickar och ungens morsa blänger på mig som om jag precis skinnflått en levande sälunge.

Ungen: Mmm.
Jag: Mumsfilibabba.
Ungen: Mumsmums!
Jag: *sväljer cyanid*

Gode gud.

Låter i alla fall radioprogrammen skvala vidare i bakgrunden medan jag packar väskan. Viker ner alldeles för många plagg (använder 30% av allt jag kånkar med - det är absurt idiotiskt imbecillt; skulle nästan räcka med kroppen och en ylleklänning mot isiga vinddraget som ibland känns extra mycket i lägenheten) och blänger osäkert på systemkameran. Ta med, inte ta med, ta med. Jag fotograferar aldrig längre, kanske mest för att jag ledsnat på dessa omgivningar - tröttnat på att säsong efter säsong plåta samma älv, samma åkermarker och förfallna bodar, och då vore det väl fint att ta med kameran dit? När han arbetar i veckan kunde jag.. promenera ut? Ja. Nej. Mjaaee. Velar och blänger.

Jag måste väl besluta mig innan jag traskar iväg mot stationen, om en timme. Genom den där fördärvande temperaturen som plötsligt lamslagit byn; tio minusgrader som kommer bita mig hela vägen. Ettrigt. Nagga fingrarna, utan nåd slita köttsjok ur pannan och blodkärlsspräcka kinderna. Men jag vägrar taxi den här gången, det känns så himla töntigt varenda gång jag beställer en bil och generat upplyser att jag ska till stationen. Som bara ligger 25min bort på promenadavstånd. "Det är så kallt, jag vill inte gå. Min väska är så tung, jag får ont i axeln. Det är halt, jag får gå som ett sär. Jag har pengar, bara kör mig och håll käften."

Som när First Aid Kit sjunger "but I've been told I was born to endure this kind of weather" (gillar inte bandet alls, gillar inte musiken, gillar inte rösterna men gillade den där meningen) och det är väl det man är så det är bara att vira halsduken upp till näsborrarna och streta. Mamma har i alla fall alltid sagt att jag gör skäl för mitt stjärntecken - eftersom jag är byggd som en fetlagd oxe, så det är ju egentligen ingen större grej. Att traska i lite kyla. Med packningen hängande över mig. Och en liten indisk man som går bakom och surt piskar mina länder.

2012-02-02T10:48:00.003+01:00

När man lojscrollar genom Facebook mitt i insomnianatten och hinner se en gammal klasskamrat råka publicera åtskilliga parbilder på honom och hans brud där de i s/v poserar med händerna över varandras skrev. Att jag hinner se dem innan snubben ba "Helvete" och döljer allihop. Mitt i feeden. Kvinnan som svankar bakåt och paniskt suger in magen med den där skitnödiga minen, klasskompisen som typ grävt in handen mellan hennes ben i någon slags "I'm protectin' thy pussy"-pose. Och sedan s/v. Så det blir lite artsy fartsy också.

Låg i sängen och skrattflämtade tio jävla minuter.

People, you're killin' me.

2012-02-01T23:17:00.000+01:00

I lokaltidningen står det om en krog som mist utskänkningstillstånd efter ett antal miserabla kvällar med alkisslagsmål mitt på dansgolvet. I kommentarsfältet till denna artikel fann jag denna fantastiska juvel:

Det var på tiden! Jag har sett 16 ÅRINGAR inne på klin.

Jag har personligen varit på klin 2ggr och slutade gå dit pga att det är barn där inne.
Tänk om man raggar upp en tjej på klin och går hem med henne och sedan åker dit för att man helt plöstligt har varit med en minderåring som är 16år.

Bra jobbat socialnämnden!

Här har vi alltså en man som anser att ansvaret vid val av engångsligg enkom tronar på krogarnas axlar. Han ska lugnt kunna stöta på vilka brudar han vill utan att behöva hantera möjligheten att det är ett barn han stuckit in fingrarna i där vid bardisken. "Dä ä ju 21årsgräns hära! Hon må va 21 väla?! Hä ba å köra på!"

Gud, vilken härlig människa.
Ett riktigt kap.
Ett praktexemplar.

...

Jag måste sluta läsa kommentarsfälten,
känner avsmaken klibba över hela hjärnan.

2012-02-01T22:03:00.000+01:00

Läser inga recensioner om Cohens nya album. Vill inte smålyssna här och där, höra människors åsikter och drunkna i betygsättningar. Bryr mig om musiknördarnas pretentiösa analyser. Deras dekonstruerande texter om zenbuddhistens "återgång till bluesen". Gud, vaskar hellre strupen med diarrékladdig toalettborste än låter omvärldens utlåtanden nå mig.

Imorgon blir det du och jag Cohen, hela bussresan. Hörlurarna djupt inpressade i öronen och knäskålarna hårt intryckta i sätet framför.

Det blir bra.

Och sen blir det ännu bättre, när färden är över.

2012-02-01T00:01:00.004+01:00

Mina nätter spenderas i bädden tillsammans med mobilens Jewels Star och Bret Easton Ellis, som jag fortfarande inte bemödat mig att läsa ut. Jag har så svårt att koncentrera mig, att sjunka in i böckerna. Efter ett kapitel ticsar ögonmusklerna och jag låter pocketen falla över täcket som en långsamt sjunkande sol. Det går inte. Jag ids inte. Jag kan inte. Det är inte Ellis fel, han är lika bryskt roande som vanligt med sitt koks knull kverulantiska leverne, men jag orkar verkligen inte. Egentligen är det ett litet mirakel (eller en liten förbannelse, har inte beslutat mig ännu) att jag är villig med detta; sitta stilla i stolen med krökta fingrar och tangenthacka. Det är bara nonsens som skrivs dock, jag lovar. Alla mina gruvligt allvarsamma dokument ligger jäsande i källaren, som undangömda lik. Snart har de finfördelats till kroppsdamm och då slipper jag dem, äntligen. Jag bara väntar, väntar.

Men mest väntar jag på torsdag.

Och nu när klockan är prick midnatt är det väl lika bra att resignera inför den långa natten.

2012-01-31T23:24:00.000+01:00

Hon stampar av snötunga skor och sveper in med kvällskyla, trött blick och en kindpuss som landar på mig. ”Var föreläsningen bra?” Med snörpt mun skakar hon på huvudet och rycker missmodigt axlarna. ”De talar om integration som om de inbillar sig att människan är ett maskineri.” Där släpper vi ämnet för jag ser att hon inte orkar mer. Det räcker nu. Öppnar vinflaskan som tacksamt andas ut, klingar glasen på köksbänken och häller oss varsin rubinröd skål. Vi sätter oss i soffan, tätt ihop. Zappar igång teven som visar en fånig action där förlista australiensiska turister attackeras av en monsterkrokodil. ”Jag tycker om att se människor i katastrofsituationer, det är intressant” säger hon och sippar ur glaset. ”Jamen, en monsterkrokodil mamma?” svarar jag och skrynklar skeptiskt ihop ansiktet. ”Hotet spelar ingen roll. Det är gruppsykologin som är fascinerande!” Jag skrattar till, vinet nästan i näshålan. Gruppsykologin. Mamma älskling. Men vi ser ändå hela rullen; scen efter scen av svettsmutsiga skådisar som försvinner in i glupskt rovdjursgap. Emellanåt pratar vi. Brottstycken av allvar. Hon säger något om att mitt liv måste börja. Jag säger något om att hon måste förändra sitt. Hon frågar hur mycket jag egentligen älskar A. Jag svarar att det känns som om dagarna utan honom inte är riktigt på riktigt. ”Du träffar aldrig rätt män”. Jag ler roat och knäppklingar vinglaset med nageln. ”Nej, det har du rätt i att jag inte gjort. Hittills.”

Då dyker monsterkrokodilen upp på teven igen och mamma låter den tänkta syrligheten upplösas. Jag vet nog att hon hade en på lager. En riktigt fräsande liten sak som hon skulle hällt över mitt huvudet med bestämd liten knyck på nacken. ”Sådärja, nu förstår du vad jag känner” skulle hon konstaterat. Sådärja. Nu vet du vad jag känner inför att du älskar människor jag inte godkänt. Mamma älskling, återigen. Du är söt men dum. Ibland så väldigt, väldigt dum.

När eftertexterna rullar har vi tömt flaskan och hon gäspar maniskt intill. ”Rödvin gör mig så trött”. Eller så är det för att du vaknat 05 och haft en oändlig arbetsdag full av skriande, ouppfostrade barn och uppläxande föreläsningar som förolämpat dina kunskaper. ”Ja, rödvin gör dig trött” upprepar jag med ett leende, klappar hennes lår med smällande handflata och knuffar ut henne för kvällens sista cigg. Mentholen vippande mellan fingrarna.

Jag sköljer bort dagens smink. Borstar bort vinets strävhet och masserar kort min onda nacke. Det känns som om kotorna cementerats, som om någon vinchat samman dem när jag intet anat. Om A vore här skulle han placerat sin varma hand över nacken och kramat om den, mjukt men bestämt. Och allt skulle känts bättre, precis allt.

Så är det ju med A, att allt han rör vid blir bättre.

Jag blir bättre.

2012-01-31T20:28:00.002+01:00

Och ett tack till brorsan som kvarlämnat spår av sina forna datoraktiviteter i illa dolda mappar;
VirtualGirl HD som strippar på skrivbordet.

Bara tanken. Att han suttit här. Med en VirtualGirl strippandes på datorskärmen. Och använt.. det här tangentbordet.

2012-01-31T20:19:00.000+01:00

Man behöver inte ta itu med sitt liv om man inte vill: Anno 2070.

mvh

/hopplös

2012-01-31T20:13:00.000+01:00

Alabama, Arkansas, I do love my Ma & Pa
Not the way that I do love you

Rycker marscaran av ögonfransarna. Ibland slits fransen med och singlar ömklig till golvet. Fingertopparna blir svarta, som om jag bläddrat mig igenom DN Söndag och irriterat gnidit de över de dummaste artiklarna som om det skulle gå att radera dem. Ibland gnuggar jag dödsannonserna också, men det är bara för att jag hatar att se dålig poesi avsluta en människas existens. Naturromantik utan själ. Rader om flygande moln och dalgångar. En slags banal idyll som inte har någonting med verkligheten att göra, och absolut inte med döden. Det verkligaste av alltihop.

Jag har tåtat ihop ett sjabrak till brev som ska locka ett bibliotek att anställa mig som assistent. Det är uruselt. Och speglar kvinnan där bakom. Ostrukturerat, osäkert och otvivelaktigt opålitligt. Men jag kommer ändå sända iväg det med en tinad torskt grumliga blick, klick med muspekaren på Send och ännu en ansökan som sällar sig till fränderna i utkorgen. Där ligger de allihop. Som i en digital massgrav.

Nu lossade en frans igen.

Och mörkt har det blivit.

Jag tittade runt på ett par av bokförlagens hemsidor, ifall de tar emot praktikanter. Spontanansökningar. Inte för att jag vet vad jag skulle kunna göra där – kanske stryka handflatorna över ett skrivbord och sortera papper åt människor som vill ha dokumenten i bokstavsordning. Alfabetet kan jag i alla fall.

Men sen råkade jag hamna på ett förlags sida för de som har manus att sända in, och det var ungefär lika illa som att få en handfull likmaskar nerkörda i strupen. Det började myllra ledsnad i mig, den krängde och ålade tills jag nästan kväljdes. Gud, jag kommer aldrig ha ett manus att skicka någonstans.Alla år man suttit kuvad över tangentbordet som om luften i rummet gisslade ryggtavlan – alla år med idiotiska dokument som stelt styltar rätt över mig. Jag har skoavtryck över hela kroppen, men det är det enda jag har.

Jag vet inte varför jag blir sorgsen över det här. Jag vet inte. Jag känner mig så hopplöst dålig på allt i det här livet; själva levandet är till och med ett olösligt krypto – men sen finns det här. Tangentknackandet. Och det lugnar mig på ett sätt som ingenting annat gör. Så jag blir väl bara modfälld över att inte ens det.. fungerar. Jag vill ju bara att något ska fungera.

Nu är vi här igen.
I skrivmisären.
Varför hamnar jag alltid här?
Jag vill sluta älta det, jag vill verkligen slippa ifrån orden helt och hållet. De plågar mig mer än de räddar. Jag vill bara att hjärnan ska bilda nya tankebanor; tända eld på helt nya synapser som tar mig förbi de gamla utbrända.

Jag vill inte ha mina känslor. Dessa barnsliga små. Jag flinar åt dem på samma sätt som jag flinar åt människor jag nedlåtande betraktar, mitt förnuft är väl medvetet om hur imbecilla de är – men de ihärdar med att leva vidare. Precis som idioterna.

Jag styr visst ingenting i mig själv, allt går på autopilot. En dåligt kalibrerad autopilot.

(krasch)

Och nu lossade ännu en frans.

Är det tisdagkväll?
Då är jag hos A om T minus 43tim 6min.

Jag kalkylerade precis ut den tidssumman här på rutat papper med blyertspenna och allt, som en riktig jävla tönt.

Inbilla er inte att jag någonsin är annat än en jävla tönt.

2012-01-31T14:12:00.003+01:00

Frisörskan talar oavbrutet. Om förkylningar, om sina barn, om maken som vill åka till Thailand. Jag känner hur skynket stramar hårdare runt halsen för varenda litet ”Jaha”, ”Ojdå” och lögnaktigt litet skratt som pressas ur mig. Kallprat är A och O. Det enda som skiljer mig från de totalt socialt havrerade. Le, inflika småord och nicka medkännande. Känner kinderna bli allt rödare av irritation. ”Och han vill absolut till Thailand men jag vill till något mer exotiskt ställe, kanske Mexiko! Ska du någonstans i vinter?” Jag tittar in i hennes söndersminkade ögon via spegeln och kan inte låta bli att erkänna ”Jag gillar inte att resa. Det är slöseri med pengar och bensin – turister är ena riktiga miljösadister.” Hon tystnar. Saxen hejdas i rörelsen och hänger stilla i luften. Man kan riktigt se hur jobbigt det blev för henne att hantera den här plötsliga vågen av aversion. Vem gillar inte att resa? VAD ÄR DET SOM PÅGÅR? Dolda kameran måste sitta dold i den här tjuriga unga kvinnans dubbelhaka. ”Men Mexiko är säkert fint, om man gillar knark.” Hon ler osäkert. ”Skojar bara” skämtar jag tillslut med avvärjande handrörelse och börjar istället prata om mitt hår. Vilket är det enda vi borde pratat om från första början.

Jag går inte till gynekologen och förväntar mig att höra honom berätta om hur hans barn hade kräksjukan hela vinterlovet – samtidigt som han för in metallspateln i fittan.”Elsa spydde ner hela soffan, dina slemhinnor ser friska ut, och lille Alvin den stackarn spydde över sitt favoritmjukisdjur, det ser bara bra ut här nere. Tvätta inte med tvål.”

Älskade människor, varför kan ni inte bara… tystna?

När jag lämnade salongen, i det överdrivna molnet av hårspray som påminner mig om Patsy Stone, så var det bara att gå till arbetsförmedlingen. För mötet. Med yrkesvägledarna.

Jag vet inte ens om jag vill skriva om hur obekvämt det var att sitta där i kontorsstolen och bli utstirrad av kvinnor som med ivriga och ”intresserade-av-dig”-leenden fyllde rummet med jobbigt engagemang. Hur de gick igenom min utbildning och utbrast i käcka ”Jamen då ska du söka dig hit och dit och hit och dit” tills det kändes som om jag lika gärna kunde testa att bli finsk president. Och som de vurmade för social media. Att jag borde marknadsföra mig, att jag ska ta kontakt med byråer, redaktioner, göra mig synlig och omöjlig att missa. Som en hotfull asteroid. ”Twittrar du? Facebook? Blogg? Linkdin?” Jag tänkte roat på hur det vore att använda den här bloggen för att marknadsföra mig själv; ”Se hit alla chefer, skåden detta vrak och bärga mig – ty, inom mig dväljs klenoder.” Det vore som i Titanic när de i filmens början skattletar efter den blå diamanten, alldeles förgäves.

Lämnade förmedlingen med brus i huvudet. Tror inte riktigt jag ruskat av mig det än – det låter liksom som.. prestationsångest på FM 89,3.

Shit music only.

2012-01-30T19:05:00.001+01:00

Snöknarr som byts ut mot glada radioröster, kvinnans mycket behagligt ljummen, det hörs att hon talar ur inälvorna och inte resonansdött tråkigt ur näsan. Lyssnar på dem hela vägen till stan. Går genom alléer, hälsar med höjd hand på gubben med lillhunden, passerar gamla högstadieskolan och genar över parken fastän det är ett pulsande slit genom snön. Jeansbenen blir vita och stela.

Centrum är lika uttråkat som alltid. Husfasaderna tjurar sprucket och människorna traskar i lakoniska strömmar längs de grusade trottoarerna. Bjäbbande hundar stretar i koppel och inredningsbutikerna hyllar Carpe Diem på prydnadskuddar. I skyltfönstret saluför de dessutom disktrasor som deklarerar kärlekshymner i sirlig skrift. Som om någon skulle känna sig älskad av att hålla ett bakteriesurt "Jag älskar dig" i handen när man står och hetsgnuggar intorkade matrester från bordsskivan.

Jag älskar dig, gå nu och städa.
Jag älskar dig, och carpe diem i vårt rena hem.
Amen min älskling 'n blessed be thy cleanliness.

På banken får jag stå i kö en god stund vid myntmaskinen. Det blir varmt i kappan, svettigt i skinnhandskarna, krulligt fuktigt i nackhåren. Betraktar mannen som står och rasslar med sin insättning; hans slitna armégröna jacka med lösa trådar dinglande. Håret är grått och tunt. Testarna spretar härjat och skäggstubben har tagit över ansiktet som sorgligt utbredd aska efter skogsbranden. När han vänder huvudet mot mig och säger "Ursäkta, ursäkta, det tar sådan tid detta" så sipprar en unken lukt av Explorer ut tillsammans med orden. Jag lovar honom att det är helt okej, ler uppmuntrande och blickar tillbaka på mobilen. Läser en blogg. En till. Scrollar igenom omvärldens journalistiskt förevigade misär och påbörjar ett sms jag inte hinner skriva klart. "Nu så!" Mannen slår ridderligt ut med handen mot myntmaskinen och jag kuttrar ett korkat "Merci". Fattar inte vad det är med mig och malplacerad franska. Oui oui, merci, c'est trés bien c'est ca och sura NON! som om jag är den evigt vilsna paristuristen som desperat försöker beställa in en löksoppa men alltid får vitlöksbolmande grodlår. Herregud. Merci käre gamle vodkaist, merci beaucoup.

Jag växlar in nästan tusen kronor i enkronor.
Kön bakom mig är lagom nöjd.
De ser ut att vilja sprätta upp mig med sax.
Karva ur ryggraden och spika upp den på bankväggen.
Je suis vraiment jävla désolé, era otåliga små monstrum.

Resten av stadsbesöket försöker jag korta ner till ingenting; lägga på huggkubben och klyva. Köper några öl till pappa, måste fylla på hemmets rotfruktsdepå eftersom jag ska laga fisksoppa till middag, bokar en klipptid till morgondagen och löser in femhundringen jag vann på triss. "Storvinsten" kommenterar jag ironiskt och skjuter lotten över kioskdisken. "Femhundra nästan femtusen nästan fem miljonerna du vet man hålla hopp LEVANDE" utbrister den svartmurrige och överräcker glatt pengarna. "Man måste vara positiv flicka man måste -" fortsätter han. "Hålla hoppet LEVANDE" fyller jag roat i. Han nickar ivrigt och klappar bestämt samman sina ludna händer.

Jag lämnar kiosken med en känsla av att ha blivit våldtagen av naivism.

Traskar snabbt hem. Börjar städa. Tvättar en maskin enhetligt svarta plagg. Läppjar det gamla, hederliga bryggkaffet ur hushållets största kopp och kokar en soppa som fyller hela huset med dilltorsk. Ser att en bekantskap från Linköping hört av sig och undrar var löftet om vin och skratt tagit vägen; om jag någonsin är i trakterna. Minns inte ens när jag senast var där; är så usel på att besöka vänner, är så usel på allt som är kontakt träffas umgås klinga vinglas och dialogtjattra hela nätter. Inte på så sätt att jag saknar förmågan. Eller att jag ogillar sällskapet; dessa selektivt, delikat utvalda fåtaliga människor i mitt liv som jag tycker om. Men att ta sig dit. Köpa biljetten. Åka iväg.

Jag svarar henne att löftet har förädlat; att det fortfarande gäller och intensifierats. Tassar lite runt ett direkt Ja. Undviker att datumbestämma men tänker inom mig ändå att det vore rätt härligt att träffas; hon är löjligt bright, irriterande begåvad, drygt snygg och det var minst.. herregud, två år sedan vi sågs?

Vad är jag för människa egentligen?
Menad att leva i total autonomi, avskuren.

Föräldrarna äter sörplande.
Vi dricker vatten (för jag köpte inget vitt vin och mamma ger mig en missnöjd liten munplutning som jag besvarar med ett slag i hennes bakhuvud "Du behöver inte vin VARJE dag" - fast det är klart hon gör, vi behöver alla vin dagligen, it's a God given right by Dionysos Himself) och bregottsmörar rågbröd. Jag upplyser dem om att jag på torsdag åker till Stockholm, till A. Mamma nickar, pappa nickar, ingen tjafsar alls och jag kisar misstänksamt med blicken mot dem i väntan på mothuggen som aldrig kommer.

Kanske de vant sig.
Förlikat sig med verkligheten.
Typ.
Att jag är ett förälskap våp.
Ohejdbar.

Lika bra det, jag skulle inte orkat krigskämpa med metallklingande svärd så mycket länge till. Tillslut skulle jag bara mist tålamodet och detonerat atombomben, och det slipper jag gärna.

2012-01-29T16:58:00.000+01:00

Avföljer alla på Twitter för jag orkar inte med mänskligheten. Imbeciller som spyr härskna ord, meningslöst dravel, politiskt analyserande nördar som smashar löjliga termer över nätet. Jag bryr mig verkligen inte om dem. Jag vill inte lära känna idioterna. Jag skiter i hur de mår, vad de gör, vad de tycker och hur långt de joggat. Jag vill inte få nya vänner, jag vill inte bli en del av det sociala medialandets myllrande landskap och jag vill verkligen inte låtsas som om jag är en normal människa.

De kan dra åt helvete, varenda en.

Jag känner mig själv, och det här är ingen socialt konformerad individ. Jag är manipulativ och falskspelande. Mitt leende får mungiporna att krackelera och det finns ingen äkthet i min empati. Det handlar inte om att jag är känslomässigt störd, det handlar bara om att jag valt att vara exklusiv med mina emotioner. Det finns plats för några få vänskaper (ni finns därute, på distans), det finns en man vars hjärta jag omhuldar med varsamma händer och en familj jag vördar - men bortom detta är jag kall. Som en mänsklig igloo av isklossar byggd. Jag bryr mig verkligen inte. Ni kan alla ta och dö. Insjukna och lida. Ni kan spasma, rossla och kräkas gallsjukt - jag är fullständigt avskuren och min blick faller glansigt tom på era misslyckanden.

Jag har alltid varit såhär, egentligen. Tom och kylig. Jag orkar inte bry mig, jag tycker inte heller att det finns någon förnuftsmässig logik som talar för att jag BORDE bry mig. Vi är alla ensamma och vi lever här på lånad tid,

universums sämsta jävla bibliotek där böckerna är skrivna av tafatta amatörer som inte vafan de håller på med där de sitter med fjäderpennorna och kladdar sönder arken.

Jag skiter i er, ni skiter i mig, it's all good.

2012-01-29T00:34:00.000+01:00

Risotto ai funghi, nertrampade neurotiska gångar genom huset och usla komedier. Ett brustet blodkärl i ögat och en miljon orsaker att lägga sig raklång i snön med en pava vodka i handen.

Istället äter man clementiner och vill köra huvudet genom väggen som stångande vildtjur.

Man skulle kunna kalla det status quo.

2012-01-27T23:06:00.000+01:00

Dricker måttligt med vin och blir irriterad. Vill vara bortom sans berusad, vill falla omkull och glömma bort vem jag är. Istället äter man popcorn i soffan, surar och tvingas titta på Mads Mikkelsen som leker volontär och vill rädda livet på indiska brunsmutsiga barn. Kul för honom. Filmen är en snyftare och Lassgård är döende och har värsta ångestattacken där han kvider i hustruns famn "JAG VILL INTE DÖ HELVETES JÄVLA JAG VILL INTE DÖ" med skälvande kropp och jag ba "Men chilla" tuggar mer popcorn och är jävligt uttråkad. Mads är solbränd och smått nonchalant. Status quo. Kvinnorna grinar, Lassgård grinar men Mads står stoisk mitt i infernot och är bara sitt vanliga coola jag.

Det är så jävla sämst så man fan vill slå ihjäl regissören.

Men jag slår inte ihjäl någon.
Jag bara går upp hit.
Och tittar ut över internet,
inser att folk som vanligt är idioter
och ger upp.

God natt.

2012-01-27T19:47:00.000+01:00

Gillar den missnöjda torskminen med plutmun och uppgivet dinglande arm. Gillar också omklädningsrummets kalla sken och den gläntade toalettdörren som släpper fram ångor av fekalier. Direkt efter bilden var det bara att zippa in mobilen i väskan, vira loss halsduken, knäppa upp isiga metallknappar och dra på den värdighetsslaktande uniformen. Köksmössan ända ner till ögonbrynen, förklädet så hårdknutet av tjurighet att banden skär in mellan fettvalkarna och service-kvinnans leende inbränt i ansiktet. När jag kommer ut till köket är jag en strålande jävla supernova av "Hej hallå god morgon mina raringar känner vi oss nyknullade och lyckliga idag?", ställer mig vid kassan och kontrollerar växelpengarna, stjälper i mig svartbränt kaffe och gör ett väsande läte när hettan skållan munhålan. Tungan ryggar tillbaka som ett skrämt djur.

Oxrulladerna (vi bor inte i Frankrike och stavar det inte rulader som några kontinentalt pretentiösa svin) plaskar i buljong, gräddsåsen klibbar över tallrikarna och vinbärsgelén dallrar som ett sönderhugget, blodat bröst i glasskålen. Jag ler och ler och ler. Jag sträcker ut min myntstinkande hand, knixar och verbalboxas med de gubbsjuka förvuxna slynglarna som vill jävlas lite med dagens enda ungkött. Jag låter dem jävlas med mig och jag jävlas tillbaka; de skrattar maggungande och stånkar "Oj oj oj, hon är rapp i käften den här" till pappa som uppgivet slår ut med händerna och konstaterar "Vad ska man göra, hon är som sin mor".

Nej pappa, jag är som du.

När dagen tar slut känns det nästan ömkligt. Vinkar hejdå till personalen; nyper diskpojken i nacken och rycker köksbiträdet i hästsvansen. På måndag kommer jag sakna dem.

Vi kör förbi Systembolaget och jag öser ner rödvin vittvin starköl i kundkorgen. Pappa är i spelbutiken och satsar på läppfladdrande pållar som aldrig vinner. Jag fingrar fundersamt på ett nytt vin, läser etiketten och snurrar rådvillt runt flaskan i mina händer när en mansröst intill häver ur sig något om att det är gott, att det passar till rött kött, "Vad ska du ha det till?" Åh herregud, om människor skulle kunna sluta spontankommunicera med mig så skulle min vardag blir så mycket mindre irritationskonvulserande. "Jag ska dricka upp det" svarade jag kallt, höjde ett nedlåtande ögonbryn och gick snabbt därifrån innan han skulle få chansen att dialogsmasha tillbaka en replik.

Varför kan ni inte bara låta mig vara? Speciellt på Systembolaget när jag strosar runt mitt Mecka med religiös vördnad och behöver lämnas ifred för att prisa Bacchus och Dionysos med varenda cell i min detorierande, arma lekamen. Just shut the fuck up, jag ber och vädjar på fallna knän med kniven i händerna och mordhot i blick - det gör jag verkligen.

Ju mer jag tänker på det desto mer aggraverad blir jag; spontankommunikation, din direktbiljett till Döden. Så håll käften.

...

Väl hemma klirrade jag in flaskorna i vinstället. Tränade. Duschade isande kallt och skrubbade köttet rödflammigt. Vevade ihop en simpel liten röra på vita bönor, aubergine, kantareller, lök, bacon och tomat som vi åt med skorpknapriga bitar italienskt bröd; glasen vinfyllda och middagskonversationen pendlande mellan socialdemokrati, människor som inte kan laga lasagne och livets värdelöshet.

Och så mycket mer har dagen inte handlat om.
Och det vill jag inte att den ska göra heller.

2012-01-26T23:17:00.000+01:00

Jag ler mot AF-kvinnan. Hon bär en dalahäst i silver runt halsen och pladdrar hoppingivande plattityder som är menade att inspirera med får mig att disintegrera. Cv och personligt brev räcks över. Hon hummar gillande och anmärker inte alls; jag undrar om det ser bra ut och hon skrattar "Du skriver bra!" Jag grimaserar ner mot mina knutna händer och skäms över att jag alltid är så utmärkande i text. Extrem och komisk, som en ordclown snubblandes på sina egna kommatecken. "Ja, du ska väl fortsätta söka jobb då. Och gärna spontanansöka till bokförlag och reklambyråer" avslutar hon äntligen och lämnar tillbaka alla dokument. Jag rafsar snabbt ihop betygen. Känner kallsvetten rinna längs ryggen, välla utmed kotorna. Virar halsduken runtom mig, knäppen kappan och fattar hennes svala hand som pryds av en vacker bärnstensring jag gärna skulle stjäla. "Du har varit härlig, och lugnande. Tack för det" säger jag. Med småsorgsen min konstaterar hon att uppskattning är sällsynt på hennes arbetsplats. "Äh, ni är som SJ-personal. Ni får ta ledningens skit" konstaterar jag och slänger handväskan över axeln. Hon ser nästan gråtfärdig ut. Jag vet inte om hon vill omfamna, kyssa eller adoptera mig.

När jag kommit ut till hallen och krånglar med hörlurarna till mobilen så hör jag ur lokalen hur min handledare lämnar sitt kontor och till medarbetarna kvittrar "Jag fick precis lite uppskattning och beröm av en JÄTTEHÄRLIG UNG TJEJ" och medarbetarna som mumlar "Oj så fint". Då blir jag generad och rusar snabbt ut till snöfallet som lugnt faller ur skyn som pudrat florsocker. Marken är mjuk och vänlig, luften är kall men ofarlig och jag traskar hela vägen hem utan minsta lilla vånda bitande i magsäcken.

Inte ett enda litet bett.

Vad jag känner just nu är en helt jävla annan sak, men det vill jag inte skriva om.

2012-01-26T22:02:00.000+01:00

Jag är så jävla less på detta nu. Mina tillgjorda manér, lögnaktiga jobbansökningar och lismande leenden bakom kassan. Händernas torrhet och käkarnas ömhet efter alla falska skratt. Fingrarna stinker pengar fastän jag skrubbat dem med citron och håret behövde gnuggas länge, länge innan flottet ersätts med honungssötma. Jag står under duschvattnet som en kvinna i vredesmod. Varenda jävla spår av restaurangen ska väck. Smolk, stank. Jag filar naglarna till bländvita halvmånar, skrubbar ryggen blodröd och vill nästan prygla sönder ansiktet mot väggen; krossa sönder hela mitt väsen. Katten kikar in genom duschdraperiet. Jag riktar argt vattnet mot honom med ett "Men vad i helvete" och han flyr med huvudet dränkt; värmeångorna virvlande i luftyran hans språng skapar. "Lille idiot" mumlar jag och fortsätter gnida hudcellerna av kroppen. Det är en rit. Det är ett solitärt martyrskap. Köttet som rödflammar och svedan som bränner längs skinnet; det skållande vattnet gör allting ondare och tillslut känner jag mer smärta än dusch.

That's just how I roll.

Och nu är det natt igen.

Jag gnider händerna över ansiktet och biter hårt i underläppen. Klockan visar bara 22:00 och mitt inre svämmar över av panik vid tanken på hur många timmar jag har att döda innan sömnen lyckas vyssja mig. Vad ska jag göra? Sitta här och tangenthacka med rigida fingrar? Som en levande död.

Är det inte nästa torsdag snart?

Jag orkar fan inte.

2012-01-26T19:32:00.001+01:00

Billigaste vinglasen för det är torsdag och vem orkar putsa kristall mitt i veckan. Jag biter in i ett kycklingben och hugger fast ett par smörfrästa kantareller på gaffeln; över middagsbordet diskuterar vi restaurangpersonalen och dagens arbete: "Vilken jävla rush det blev vid tolvslaget" säger jag och klunkar rödvinet med min nariga underläppet blånad. Pappa nickar instämmande och mamma slungar ögonen mellan oss som om hon följer en tennismatch. "Och din MIN när fritösen inte fungerade" skrattar jag och hötter med kniven mot pappa. Då surnar han till och jag förstår att det är dags att hålla käften. Åtminstone om restaurangen.

Skjortan stinker matos och jag byter den mot något annat som doftar tvättmedel och lättja. Diskar med händerna djupt nerdykna i såpvattnet, läppjar lite på vinglaset och rullar min ömmande nacke som skulle behöva hårt knådande händer - eller en jävla bila.

Tänker att det är torsdag.
Att jag nästa torsdag är med A.

Och lever på den framtiden.

2012-01-25T23:55:00.000+01:00

1) WORK
2) HAPPY WOMAN
Arbetet är monotont men avslappnande. Under några timmar stramar köksmössan över pannan, håret krusar sig i ångorna och hjärnan är upptagen med växelräkningen – all skit mullrar hotfullt i bakhuvudet som inblåsande vredesmoln, men det stannar där så länge kassamaskinen plingar, gubbkundernas retsamma manér måste tolereras och händerna långsamt börjar stinka mynt. Till och med på lunchrasten när jag sitter över salladstallriken och rafsar i rivna morötter, oliver och doppar pappas nybakta bröd i oljan som rinner av salladsbladen; till och med då är huvudet lugnt. Screechar irriterande med gaffeln mot porslinet för att irritera köksbiträdet som slänger ifrån sig besticken och ylar mitt namn. ”Du är så roligt överkänslig” säger jag med vargflin. Tystnar en sekund och berättar sedan om filmscenen i A Serbian Film där en pundad pappa våldtar sin son och hustru; ”Blodet och skiten läcker mellan lakanen”. Vid det här laget stirrar hon bara på mig med avsmak i ansiktet och skjuter bort sin pasta al forno. ”Titta, jag hjälper dig att banta” säger jag glatt och hötter segervisst med kniven mot henne. Hon skjuter ilsket ut bulldogkäken och som så många gånger förr tänker jag på hur vansinnigt ondskefull genetiken är ibland – som gör vissa till långbenta alienskönheter, andra till bredfläskiga dvärgar med acneproblematik som pest myllrande och veka anletsdrag som inte orkar leta sig fram genom underhudsfettet. ”Jag ska sluta” lovar jag. Och håller löftet.

Men dagen tar alltid slut och när jag står på med vilande armbågar mot köksbänken och betraktar pappas invanda rutin; dagsavslut på kortcentralen, på kassan, räkna kupongerna, låsa alla dörrar och släcka alla lampor – då närmar sig mullret.

I bilen stirrar jag ut mot snöslaskig januari som sträcker sig in i dalaskogarna och aldrig verkar vilja ge upp; jag läser av vana alla registreringsskyltar och hittar både CUM och HEY. Hey cum. Det var lite för länge sedan det fanns cum i min kropp för att jag ska orka med den nesligheten så jag vänder tillbaka blicken ut mot åkerfälten istället och koncentrerar mig på att skönja räddhågsna harar.

Harar är mindre lätta att associera till A. Det finns ingenting litet hardarrigt över honom, även om han är rätt len. Han har den lenaste mansryggen jag någonsin känt, nästan som skirt handledsskinn sträcker sig huden mellan skulderbladen.

Gud, varför gör jag såhär mot mig själv?

Vi var i bilen. Harar. Hela kupén stinker matos och när jag drar en hårslinga under näsan för ett litet provsniff så känner jag istället för schampoo honungssött den tunga lukten av stekt korv. Händernas linjer är fyllda med stelnat margarin. När vi äntligen kommer hem rusar jag in och välkomnas av kattens sidostrykande tiggeri. Öser blötfoder i skålen, kliar honom bakom örat under ett kort obesvarat samtal som består av mina ömhetsintygelser och hans nonchalans. Han är som en stereotyp machosnubbe den där kattjäveln, en skitande pissande ätande storbäbis.

Jag wokar middagen. Mamma kommer hem. Vi äter oengagerat, sådär som man äter kärlekslös mat. Ihopslafsad bukfylla som snurrats i olivolja och dränkts i sötsur sås. ”Mår du bättre idag?” undrar mamma med bekymrad min och petar menande på min tinning. Jag nickar. Tisdagens migränattack är spårlöst kidnappad av onsdagen, kvar finns bara en mörbultad sensation som om hjärnan knådats av en hårdhänt massör. Igår var att spy av smärta, idag är en återgång till normal status; mentally devastated but physically a-rated.

Hon tar hand om disken och jag tvångssitter framför datorn någon timme för att skriva ett personligt brev. Det känns nästan omöjligt att formulera meningar om hur bra man är, hur kompetent; ”Välj mig, välj mig” – jag som alltid sätter mig längst bak i alla situationer för att slippa bli utpekad. Framknuffad. Och nu måste jag knuffa fram mig själv. Om jag hade en vinflaska för varje arbetsansökan jag gör så kanske de skulle skrivas oftare – i berusningen är jag the shizzle fo’ nizzle och lögnerska med njutning. Men i det här tillståndet tar varenda ord emot och jag grimaserar vämjeligt inför varenda textsjok som myllrar upp på skärmen.

Och sen måste jag bifoga ett självporträtt varpå jag börjar hånskratta här i min ensamhet.

Det är så patetiskt och ynkligt alltihop. Jobbsökandet. Jag. Världen. Allting är så otroligt löjligt och oförståeligt konstruerat. Jag vill bara skruva sönder existensen och börja om pånytt, för någonstans måste det stått fel i manualen. Någonstans måste man lämna beskrivningen och skruva på ett helt annat sätt för det kan väl inte vara meningen att det ska vara såhär otroligt.. skrattretande att leva?

Eller det kanske bara är jag som är skrattretande och felkonstruerad. Huvudet sitter bak-och-fram, hjärtat dinglar från tunntarmen som tittar ut genom naveln och revbenen låser fast benen i ett fängelse som en skelettkäft så att jag inte kan röra mig. Någonjävlastans.

Too bad for me.

Det är bara att gaska upp sig med lite självhjälpslitteratur och yoga,

eller ett härligt ihjälsupande avsked på Chelsea Hotel.

2012-01-23T01:08:00.000+01:00

Jag tror jag bara vill slita blod på en pissig restaurang och ha ont i fötterna resten av livet. Det skulle duga.

2012-01-23T00:18:00.000+01:00

Kinakrogen är sjaskig och billig som den bör. Husets vin är blaskigt och surt som det bör. Grönsakerna är krispiga, de ekologiskt brottsliga räkorna är sötgoda och munnen attackeras mot slutet av Hennessy och sirapskladdig frityrbanan. Allting lägger sig i magen som cement. Jag känner inälvsväggarna stelna, hela mitt inre bli en orörlig klump. När vi tar avsked mitt i en långsamt vaknande nattstad så stönas det unisont om mättnad och trevligt sällskap. Moster kysser min kind men vägrar gå iväg innan hon fått fotografera mig och mamma med mobilkameran. Jag låtsasstryper mamma och gör en fånig min. "Nu skaru dö din hora" väser jag i hennes öra och hon börjar skratta precis när moster plåtar. Vi ser inte kloka ut.

Promenaden hem är religiöst stillsam, som om hela vägen är inhyst i en enda stor taklös kyrka. Stegen knarrar och mamma ber mig sakta ner tempot. "Det känns i hjärtat". Det känns i mitt hjärta när hon säger så. När jag tänker på hennes höga blodtryck, hennes mediciner, vår släkts sjukdomshistoria.

Så vi går långsamt.

Senare ringer jag A och plåstrar lite om det vidgapande jack som saknaden snittat över kinden. Som jag älskar hans röst. Och hans tilltro. När jag hör honom säga att allt kommer bli bra så tror jag nästan det själv. När han mailar mig platsannonser och säger "Det DÄR ska du söka" så tänker jag nästan att det kanske kan bli bra. Med mig. Att jag kan bli någon jag också. En riktig människa.

Mest är jag förvisso sorgsen när vi pratar min framtid, den som jag måste ta itu med alldeles på egen hand för att det inte är realistiskt att den här arroganta, fula världen ska rädda mig. Blir gråtkvävd och patetisk. Vill byta ämne och säger det också. "Nej usch nu byter vi ämne, fort!"

Byt ämne, byt mig.

När jag vaknar idag är huvudet trögt och kroppen slut. Helt kaputt. Den vill inte träna. Den vill inte skriva. Den vill knappt tänka. Ändå komponerar jag med sammanbitna käkar ett fult nytt CV i photoshop. Inte i Times New Roman men i Syfean, och i granitgrått läsvänligt. Och så lägger jag till de otroligt töntiga underrubrikerna Intressen och Personliga egenskaper. Vore jag ärlig skulle jag under dem fyllt it: "Intresserad av absolut ingenting. Jo, av kärleken, vinet och maten." och "Levnadstrött, självhatisk kvinna som inte vågar någonting men som ljuger jättebra och framstår som socialt välanpassad amazon trots att handsvetten droppar från fingrarna."

Åh herre.

Sen läser jag platsannonser och blir så full med ångest att jag knappt kan sitta still. Men då är klockan ändå såpass sen att jag tycker det räcker, ja, nu räcker det definitivt och så lämnar jag datorskärmen för vardagsrummet där mamma tittar på en thriller med Jodie Foster. Stackars Jodies fästman misshandlas till döds och hon blir en vigilante med 9mm:are i handväskan. Hennes röst är sövande, som en kvinnlig Sean Connery. Stundom blundar jag i soffan och bara lyssnar på den, mest mest tittar jag ändå - ända tills eftertexterna rullar.

Tar den vanliga lampsläckarrundan genom huset. Ena fönsterbänken. Andra fönsterbänken. Hörnlampan, golvlampan, ljusslingan i vitrinskåpet. Allra sist klickar jag hallens taklampa mörk och trampar upp till mitt sovrum genom det svarta. Jag kan trappstegen så det går bra. Jag kan varenda millimeter av huset, precis som jag kan mig själv. Vi är rätt slitna båda två. I behov av renovering. Men ägarna ids inte anstränga sig så man låter förfallet pågå "för det duger i krig".

Och det gör jag ju,
duger i krig alltså.

Det är bara det att Sverige är så tryggt att jag framstår som ett fullständigt haveri mot den blågult vyssjande fonden.

2012-01-21T17:01:00.000+01:00

De vill till kinakrogen men ingenting i mig ids snöra skorna och genom dis traska till den klyschigt inredda restaurangen där man bäddas in i generisk musik; ljusröstade kvinnor som låter "njangi njanga hai miaaa njan" ur högtalarna. Men de vill och jag har ändå en hel kväll att tackla. Timmar att pilla ur livskostymen som när man lossar en felsydd söm. Vad skulle jag göra hemma? Ligga nedsjunken i soffan och zappa bland dåliga filmer som minnesbanken redan tvingats lagra. Ligga nedsjunken i sängen och med elektrifierande medvetenhet känna kroppens ensamhet. Ligga nedsjunken i mattans rugg och twittra imbecilla skämt med pekfingertoppen. Dricka vin och sakna A. Skriva om vinet och saknaden. Äta lunchens kvarblivna puttanesca med snurrande gaffelrörelser och låta spaghettin fylla buken stinn. Utbrista "Åh så tråkigt så tråkigt så tråkigt" och rastlöst glida på yllesockorna över parketten. Tills jag halkar och slår bakhuvudet i den. Lyfta upp katten och snurra djurplågande tills han är groggy och yrt sneddar på klumpiga tassar när han vill gå rakt fram.

Sådant som jag alltid gör.

Kan väl dricka vinet till en wokad rätt ikväll, kan väl lyssna på kinesiskans kryptiska lai lai lai-sång istället för min ständige Moby, kan väl beställa in en mastig fördrink som tar udden av obehaget som jag känner när jag måste äta ute bland främlingar. Flamsa dåraktigheter med mina gråsprängda finskor och se deras kinder rödskifta i samklang med vinflaskorna sjunkande nivåer.

Traska hem genom snön, under gulvarmt gatusken.
Och sedan dricka mer vin,
känna blodet koagulera av brist på A.

Gud, den här kärleken.

2012-01-21T16:10:00.000+01:00

Temperaturen stiger och diset blurrar alla konturer tills grannskapet är som vyn utanför flygplansfönster. Frostvita trädgrenar spretar stilla genom den tjocka luften. Då och då traskar hundägare förbi med lufsande byrackor noslimmade mot snön, vissa spårar Nerino som sitter uppklättrad i körsbärsträdet. Ägarna sliter i kopplen och går vidare. Jag lockar ner honom, lyfter upp den varma katten och tar in oss till värmen som nästan bolmar ur dörröppningen; eldkaminen flammar så våldsamt i gillestugan att huset blivit en kvalmig öken. "Ska vi göra kaffe?" Mamma rycker på axlarna och svarar att hon inte är sugen. Från TV-rummet vrålar pappa "Jag vill ha! Och semla!" Han hör allt som sägs här inne; det spelar ingen roll att vi befinner oss på skilda plan, att man stänger dörrar eller nästlar sig in i pannrummets mörkaste vrå - hans dumboöron vinklas som satelliter och uppfattar ändå varenda litet ord. "Javisst älskade far, mitt nord, mitt väst, mitt öst, mitt söder, mitt helvete och himmelrike" ropar jag tillbaka. Det besvaras inte.

Jag gör kaffet och skrålsjunger I Got a Woman. Katten sitter på köksbänken och stirrar på mig med nedlåtande min. Jag rafsar fram en bit parmaskinka och retlockar honom med den högt dinglande över nosen; han slår vilt efter den men ger tillslut upp och ser om möjligt än med nedlåtande ut. "Du ska inte jävlas med mig ditt as" mumlar jag rätt ner i hans ludna panna och sträcker fram skinkan. Den försvinner snabbt in i det skära lilla gapet. Sedan hoppar han ner och svassar mot källaren, de vita benstrumporna korsande varandra som en karikatyr av modellers gång. "Du ser ut som en jävla tönt bakifrån" säger jag. Det besvaras inte heller.

Och kaffemaskinen suckar ur sig sina sista droppar.
Och jag har absolut ingenting att skriva.

2012-01-21T15:16:00.002+01:00

Hortwitter får alla foton och bloggen ba
"Hallå?" med surt tonfall.

Hatar köksmössan,
mobilen
byhålan.

Älskar katten
semlorna
vinet.

2012-01-21T02:15:00.000+01:00

Sanden är lava som följsamt sjunker under fötterna och solen skållar axlarna röda. Vincenzina ligger utsträckt på sitt badlakan med kokosoljan glänsande över den släta magen och jag frågar roat om hon hade tänkt bli negress. Hon lyfter solglasögonen och blinkar flirtigt. Jag lägger mig i solstolen med en ljudlig suck och rafsar efter isvattnet i kylväskan. Mynningen är len mot läpparna, svalkan ljuvlig. Vincenzina viftar beodrande att hon vill smaka och jag överlämnar flaskan till hennes väna lilla hand. Den är brunhyllt vacker och smäcker. Hela hon är det. De chokladmjuka ögonen, det svartoljiga håret i knut och lemmarna vackra. Jag vet att hon är min faster men i henne finns ingenting av mig; i hennes lättjefulla rörelser och ljuvligt krökta nacke.

När vi lämnar stranden svassar hon allra först med strandväskan i armvecket och kilklackarna djupt nerkörda i sanden. Hennes ryggrad skönjs som en pärlband under huden där hon mjukt höftsvänger mot bilen. Jag känner bara hur sandkornen gnisslar över skinnet; hur medelhavets salt spänner och bikinins tyg stramar över kroppen. Jag avskyr mig själv och jag avskyr min fysiska existens; känslan av all denna kropp som otympligt rör sig genom världen. Varm och solbränd. Axelbandens linjer vita och munnen torr.

I bilen luftkonditionering börjar blodet lugna sig. Vi kör genom brända dalar och förbi horande kvinnor i neonspandex; de står under broarna med lockande putande rövar och vitblänkande leende. Jag föreställer mig hur det vore att svänga in och be henne i frätande rosa att kliva in i bilen; hur hon skulle lägga handen på mitt lår och helt strunta i att vi båda är kvinnor; så länge hon får pengar är allt okej - kroppen en transaktion,

det är så äckligt att magsäcken krumbuktar.

Hemma hos Vincenzina duschar man av sig havets salt och sköljer bikinin ren. Delarna hängs på tvättlinan och husets halvvilda katter tassar i mina fotspår där jag står och nyper fast trosorna under eftermiddagens kvalmiga värme. "Vad vill ni mina älsklingar, vill ni ha mat?" Så jag går in och rotar fram matrester ur kylskåpet, sliter lövbiffar i småbitar och öppnar en burk Simmenthal bara för att skämma bort dem;

de äter glupskt, mina älskade magra stackare.

Och dagen går.

Jag sitter på verandan och tittar på värmedallringarna över fälten. Jag läppjar iste och låter en liten loppbiten kattunge nosa på min utsträckta hand; svetten sipprar från tinningarna och grannens Alfa Romeo bränner förbi så hårt att grusdammet yr över gårdsplanen.

När skymningen närmar sig anländer alla. Kusiner, fler fastrar, vänner och bekanta. Vi myllrar runt ett depraverat middagsbord som dignar; vars väldofter bär stiga upp mot skyarna och reta Gudarna. Vi dricker släktens vin och de genomskinliga ödlorna springer över de knottriga vita väggarna. Insekterna bränns under väsande fräsanden i de blåfladdrande fångarna och vildkatterna stryker försiktigt mellan våra ben i hopp om att vi ska släppa ner några småbitar prosciutto.

Och sedan sover vi.
Under lakan.
Med syrsorna spelande.
Och svetten vällande.

Och jag längtar så dit just nu,
jag längtar så.

2012-01-21T01:50:00.005+01:00

Nämen, kom igen.

Klockan är snart två, jag bör sova och ingenting är som det ska vara. Jag ligger inte i armarna på A, lördagen kommer snart storma in med alla sina krav och min ryggrad vittrar till stoff under den vintersena solen.

2012-01-21T00:27:00.002+01:00

Vi ser en thriller där barnskådisar springer runt med demoniskt blodhuggande knivar och jag tömmer hela skålen med chilinötter i min trötta mun. Mamma verkar begeistrad och engagerad, jag är ledsen och ensam. "Kan vi gå och sova nu?" undrar jag när eftertexterna rullar och hon klappar mig hårt på låret som ett godkännande. "Men ta inget mer vin nu" hinner hon dessutom häva ur sig. "Nej nej" svarar jag och ställer med hård, metallisk smäll glaset på köksbänken. Demonstrativt. Egentligen vill jag fylla glaset till brädden och bli såpass plakat att jag somnar med ansiktet i oformlig massa mot kudden; alla muskler ihoptryckta och saliven rinnande ur munnen. I fyllnaden är jag trygg, i nykterheten är jag mig själv och det är ju bara förjävligt.

Men jag lämnar glaset i köket och traskar upp hit tillsammans med katten. Han placerar sin rultiga kropp i sängen och snarkar redan gurglande; jag sitter bara här med själalös basbaserad musik och försöker få mig själv i ett mentalt tillstånd som tillåter sömn.

Good fuckin' luck with that.

2012-01-20T01:17:00.000+01:00

Om två veckor åker jag till A.

Två. Veckor.

Så om jag blir påkörd av en lastbil om tretton dagar är det jag som får sluta mina dagar i en bister bubbla av kärleksbrist och desperation. I blodsjö ligger jag på den salta vägen med huvudskalet knäckt och viskbubblar rödslemmigt "Inte hann jag knulla heller..."

Nejdå, här ska ingen dö.
Här ska levas och lidas tills aortan går sönder.

MVH

/That's the spirit

2012-01-20T00:11:00.004+01:00

Jag arbetar, tränar och äter julens kvarblivna chokladpraliner. Kvällstid ligger jag i soffan med benen över armstödet, zappar mellan dumma program och bränner mobilbatteriet på fjantigt twittrande. Mamma sitter i andra soffan med ansiktet i moll och ältar sin egen livsångest. Ibland pratar vi om den. Som igår när vi hällde i oss varsin vinflaska och hon mellan klunkarna berättade om tröttheten; om att inte längre vilja orka veta. "Är det här allt? Ska jag dö i samma tristess som jag levt?" Jag försöker knuffa henne mot besluten hon borde fatta. Säga upp sig från arbetet, söka tjänster som chef inom barnomsorgen istället; "Du behöver förändring och du behöver förändra. Dessutom är du en domderande, delegerande superkvinna som vet precis allt om förskoleverksamhet - så vafan gör du inne i kuddrummet när du kan springa mellan möten med lilla portföljen och problemlösa din tunga alldeles jävla torr?" Hon nickar och visst och ja och jo, men hon är feg och ynklig och kommer på ursäkter för att slippa anstränga sig och slippa kliva in i främmande situationer.

Jag hör henne tala. Och ynka. Och jag hör mig själv i hennes ord. "Att jag växt upp till en exakt kopia av dig" mumlar jag med missmodigt leende och ställer ner vinglaset på bordet. En röd rännil rinner längs glasbenet och flyter ut runt foten.

"Just därför måste du bli någon annan" säger hon sorgset.

Då vill jag verkligen inte prata om det mer. Om oss. Vi tittar på ett tramsigt svenskt mattävlingsprogram där folk sabbar kött; katten lägger sig purrande på mitt bröst och krumbuktar njutningsfullt när jag kliar hans nacke; natten blir sen och vi går till sängs. Åt varsitt håll. Men alltid åt samma.

...

Sen kommer morgonen igen och rågbrödet rostas frasigt, tidningen svartsmutsar fingrarna och mamma säger att hon tagit två dagar tjänstledigt för att hon inte orkar gå till arbetet. Så vi sitter vid frukostbordet tillsammans. Läppjar kaffe. Tar varsin värktablett. Jag lämnar henne där med korsordet uppslaget och gör mig iordning; kladdar foundation över min rödsura hy och kråkvingar ögonlocken så att jag ser mindre ut som jag och mer som den där omvärldspersonen. Hon som går utanför dörren utan att krokna. "Strindberg, sex bokstäver!" ropar mamma. "Fadren, det är alltid Fadren!" ropar jag tillbaka och kör samtidigt in mascaraborsten i näthinnan. Kladdet svider, smetar över loben, fastnar i ögonvrån. Min spegelbild är Linda Blair och Medusa i sammansmältning, i härdsmälta.

Herregud.

Noterar att klockan vridits framåt av någon sadistisk livsform som kan kamouflera sig mellan luftens atomer. Så det blir stressat. Och panikslaget. Och jag river ner skjortan i jeansen med sådan frenesi att jag klöser fram blod på höften och nästan tappar mobilen i golvet. "HORA!!!!" ylar jag i hallen och har sådan jävla lust att grabba tag i skohornet av metall; drämma det hårt i hallspegeln och snitta min halspulsåder med den vassaste skärvan.

Att jag hinner med bussen är ett mirakel.
Att jag inte lynchar den flirtige busschaffisen är ett mirakel.
Att jag ids existera utan A vid min sida är ett mirakel.

Att jag ids, alls.

2012-01-16T23:48:00.001+01:00

Jag bara vadar. Det är min enda gångstil. Ett evinnerligt klafsande med motiga benrörelser. Jag tror fan inte jag mått såhär dåligt över mig själv sedan knarkandet. Det är som om verkligheten helt plötsligt uppenbarat sig i sin slitna jävla skepnad - där står hon, den döende skökan och bleknar inför min blick. Blodet bubblar ur skötet, strömmar längs innerlåren, klafsar i koagulerade klumpar mellan fötterna.

Vad i helvete håller jag på med?
Vad i helvete ska jag ta mig till?

Jag består bara av skuldskänslor, dåligt samvete, rädsla och ångest. Inget jävla mer. Och hur fan bygger man upp ett nytt liv med de ruttnande jävla byggklossarna?

Och det är så jävla genant att jag lodar runt här i min stelnade gyttja och visar A exakt hur jävla dysfunktionell jag är - jag vill inte vara dysfunktionell, jag vill vara fantastisk.

Och jag har raderat varenda jävla textdokument på den här förbannade datorn för jag skriver som en kass jävla skrivarkursmänniska som borde skjutas bakom dasset och multna i diarréhöet.

Och jag går ner i vikt men vem bryr sig, inget jävla utseende i världen kan förändra det faktum att jag ser ut som ett jävla missfoster i huvudet.

Jag vill flytta men inte flytta för jag mår dåligt över att lämna mamma i pappas värdelösa sällskap; ska hon dag efter dag själv tackla hans pissiga humör, hans depressionssvängar, hans kommunikativa handikapp? Jag vill flytta men inte flytta för jag vågar fan inte. Jag vill flytta men inte flytta. Jag vill ha ett jobb men helst inte för jag kan inte jobba, jag kan ingenting. Jag vill påbörja ett nytt liv men jag vill inte. Jag vill och vill inte precis allting. ALLTING ÄR FÖR FAN HELT JÄVLA OLÖSLIGT. Fy fan det är bara skuld skuld skuld panik oro ångest inkompetens dåliga val som lett till värdelös tillvaro 380.000 csn-skulder ingen ork att ta itu fattar fan inte ens HUR man tar itu det enda jag kan är plugga träna dricka vin älska och där tog listan slut det var allt klart slut fuck me.

Och jag klarar inte ens av att lyssna på musik för mina trumhinnor är gjorda av rispapper och brister vid tonberöring.

2012-01-16T23:19:00.000+01:00

Besökte AF för första gången i mitt jobbflyende liv. En svulstig blondin med tjockisjeans knattrade in massa värdelös dynga på datorn och föreslog att jag skulle söka jobb som säljare. "Säljare?" sa jag tomt. "Ja, du måste ju börja någonstans. Du kan inte få ditt drömjobb på en gång." Jag log kallt och kände ryggraden slukas av ett isande jävla mörker. Nej din hora, är det sant? Kan jag inte få mitt DRÖMJOBB påenjävlagång? Och vad är detta DRÖMJOBB du talar om? "Jag förväntar mig ingen storslagen karriär" sa jag och korsade benen med en sådan häftig släng att jag nästan slog omkull sopkorgen under skrivbordet. "Ni humanister är inte in demand såattsäga". Jag fortsatte kyligt le. Tog emot hennes utskrivna ark. Hennes lilla mapp. Hennes goda råd. Hennes tips: "Titta, på ett sängvaruhus i Gävle nyanställer de. Det är pendelavstånd!" Hennes svettiga handskakning och kommande mötesbokningar. "Det gäller bara att tro på sig själv" avslutade hon käckt.

Gud, jag vill grabba tag i det där feta jävla huvudet och drämma henne rätt in i väggen.

Men jag bara log.
Och gick hem.
Genom ett strilande regn.

Och nu vill jag bara gråta igen.

2012-01-16T22:32:00.003+01:00

Fyller mobilens kontaktbok med bara bra människor, bara de ljusa. Slänger bort S, ignorerar C, dumpar D, hånskrattar åt R, stirrar moloket på K ett tag men bestämmer att nej, väck ska du. Blir lite förvånad över hur många som funnits i mitt liv genom åren - och på hur kort hållbarhetsdatum de haft. Idioter hela bunten. Eller så var det jag som var idioten och smittade dem. Eventuellt är det närmare sanningen. Att jag dök upp med mina neuroser, mitt svårmod och min själsligt syrapissande persona och de sparkade alla bakut av äckel och drog. Skitsamma.

Urholkad blir den i alla fall, nummerlistan.

Jag scrollar genom deras facebookkonton och lägger in mina favoritporträtt som kontaktbilder. H med pipa i mungipan, R i självbelåten pose, H med ängblommor i håret och sur min i nyllet. A är svårare för han är inte generation självporträtt. Det finns ett fåtal, ett litet fång. Och på ett syns maffig vigselring och den tänker jag fan inte använda. "Nähä du, näää..." mumlar för mig själv och väljer tillslut ett av de senaste.

Och tänker att jag verkligen måste ta med systemkameran nästa gång. Fotografera honom i tusen vinklar tills han blir irriterad och ba "Halshugg mig istället och ta med skallen hem" och då gör jag det, absolut. Off with his head, rip off his face, give it to me.

Nu låter jag som en kär sociopat.
Det var inte meningen att låta som mig själv.

2012-01-16T00:07:00.001+01:00

Måste skriva detta annars kommer mitt psyke aldrig lugnas inatt och då blir jag kvar i rastlös vånda med huvudet nedsjunket i kudden, ögonlocken fastlimmade i pannan och hjärtslagen som en jävla demonorkester i bröstkorgen;

jag är inte förlorad,
jag är inte inkompetent,
jag är inte dum i huvudet,
jag är inte hopplös,

och nu hyenavrålar min hjärna;

du är en biologisk jävla nitlott
du är predestinerad ett liv i löja
du kommer aldrig bli en riktig människa
du kan bara bli alkat soc-fall

riktig god vän är hon, hjärnan.

Nu mår jag än sämre.

Det känns som om lungorna precis punkterades och den unkna luften pyser ut i hela mig tills skinnet lossnar från köttet och faller av mig i ett enda slafsigt sjok.

Precis så.
Sitta här och ofrivilligt ångestömsa mitt i natten,
så jävla härligt alltså. Med liv och lust tuggar jag denna ångest,

med gropiga visdomständer kariesfyllda smörjer jag kråset.

(helvete!)

Det här är ju verkligen hjälpsamt i min sömnsträvan, kan höra John Blund sätta fyr på sina molotovs som närsomhelst kommer inkraschande genom fönstret och sätter min säng i brand. Fuckin' A John, just do it. Jag ska bara lägga mig först - vill inte missa häxbålet.

mvh

/överdramatisk idiot som vill 1. bli någon annan, men om det inte är möjligt 2. avlida

ps. Skojar bara, vill inte avlida. Vill bara inte ha mitt liv. Byter bort det mot Kalevalas björnarmband i silver - slänger in oralsex på köpet för annars är det väl fan ingen som vill byta.

ps2: Skojar bara, om oralsexet alltså.

ps3: Hatar det här inlägget. Gillar PS3.

2012-01-15T23:20:00.002+01:00

Varma kinder, ömma tinningar, surt strama benmuskler och en svald härva som snor samman inälvorna tills mitt inre är en obekväm klump. Knutar överallt som trycker in i köttet. Och jag försöker tänka mig lugn och harmonisk som en idisslande kossa på grönbete, visualiserar ihärdigt ett jävla lavendelfält av sinnesro som ska bolma upp i näsborrarna och vyssja mig till sömns. Lugn och okej. Inte skräckslagen och ältande. Avslappnad och hoppfull. Inte stelryggad och helt jävla uppgiven med den vita flaggan inhuggen i bröstet.

Jag är så dålig på det här. Att leva.

Har känt sådant ohanterlig ångest ända sedan jag lämnade A i torsdags. Kanske det är för att jag vet att det dröjer så länge innan vi återses, kanske det är för att jag befinner mig i ett kargt januari som kräver saker utav mig jag inte kan ge. År 2012 är som en ångvält och det sitter en grotesk skuggfigur i förarhytten som kör rakt mot mig med ett vitglimmande tunt flin mitt i allt det mörksuddiga. Vafan är det meningen att jag ska göra nu? Slänga mig åt sidan? Ta smällen som en dåre med utskjuten revbenskorg - och modigt lyssna på skelettkraset så länge trumhinnorna inte plattats sönder? Gud. Jag är så trött på att vakna in i hopplöshet och somna ifrån den, jag är trött på varenda liten tanke som pyser ur min hjärna är som svavelgaser äggruttna. Avsky är det enda jag känner inför mig själv, avsky och rent jävla hat.

Fast det finns väl inget rent med hat.
Det är en besudlad känsla, vanställd och skitig.
Ömklig i all sin storhet.
Som en kortvuxen despot.

Imorgon ska jag till restaurangen och det är väl en liten frist att under de kommande två veckorna få nedsjunka i storkökets slammer och kundernas urusla ordvitsar som jag snällt måste uppskatta lika mycket som jag uppskattar pengarna de lägger i min hand. "Tack och smaklig måltid, tack och smaklig måltid, HAHA DU ÄR VÄL FÖR ROLIG" tills tungan lossas ur sitt fäste och faller torrdöd ner på kassadisken. Men det är skönt, det är det. Jag är okej med tidiga mornar och tröttmolande huvud, för det är en trötthet som inte härstammar ur mig själv. Det är bara omvärldens eko som dånar runt i skallen tills hjärnan blånar, och det har jag ingenting emot.

Men två veckors frist suddar inte bort det faktum att det med hårdhetsig blyerts står HERREGUD VAD SKA JAG GÖRA i min panna. Inetsad panik. Jag ska till arbetsförmedlingen. Jag ska "ta vilket jobb som helst absolut jag är inte kräsen ha ha ha" fastän jag verkligen inte förstår vad för slags jobb jag skulle klara av om ens våga ta itu med. Och var? Det handlar inte ens om ett arbete, det handlar om att börja om mitt liv helt och hållet. Och det skrämmer ju ihjäl mig. Jag påbörjade ett som 19-åring, det fick ett abrupt slut när jag var 23 och nu går det inte längre att bortse från att jag är en patetisk jävla spillra till regresserad tonåring som inte kommit någonstans de senaste åren. Ingenstans. Jag har tillåtit mig själv att mögla in i detta. I tankemönstret. I vardagen. I detta liv som är att vara ett bihang till föräldrar som sedan länge borde se sina barns sovrum tömda.

Och jag är livrädd jämt. Och jag skulle helst vara onykter jämt. Och jag känner mig som en pseudonym i verkligheten.

En enda stor jävla tom lögn till människa.