16 apr 2014

söker efter tunna strumpbyxor med elegant söm på bakbenen men hittar i n g e n t i n g i den här helveteshålan. i rent ursinne köper jag istället ett läppstift som får mig att likna en mätt vampyrmatrona efter spädbarnsmåltid. jag står inne på kontorstoan när jag provar det. skruvar upp stiftet. inspekterar det. kladdar det på läpparna, smackar ljudlöst och stirrar med blint hat på spegelbilden. HUR FAN SER JAG UT? stormar ut i korridoren med ett vrål, knuffar ena kollegan in i väggen, pekar på min mun och skriker HUR FAN SER JAG UT? hon säger att det ser bra ut. HÅLL KÄFTEN! skriker jag. hon upprepar att det faktiskt ser bra ut. DU ÄR INTE PÅLITLIG, DU ÄR AVSKEDAD! skriker jag. då säger hon att jag kanske borde haft en lite mörkare nyans. JAHA, ÄR JAG SKITFUL? ÄR DET VAD DU SÄGER? skriker jag. vid det här laget är jag gråtfärdig och tänker på hur mycket jag hatar min kuksugarmun som ser ut som en nyknullad slappfitta så fort man smetar lite färg på den - och så v ar hela min dag förstörd.

HÅLL KÄFTEN ALLA JAG HAR PMS HÅLL KÄFTEN!

15 apr 2014

15-04-14

automaten printar ut tågbiljetterna samtidigt som ett försiktigt finger knackar min axel. jag vänder mig om och tittar neråt där det står en skäggig man med ett ursäktande leende. "excuse me, excuse me miss. could you help?" han pekar skrämt på automaten och höjer kontokortet i sin hand. brytningen tydligt indisk, andedräkten mentholsk. jag nickar såklart och hjälper honom boka resan till västerås. när vi ska skriva in hans namn blir det komplicerat. babul. babul beep.. "you know what, you write it yourself" skrattar jag. babul, som är från bangladesh, skrattar också.

där står vi. en liten babul i stickad mössa och en svartklädd amazonkvinna och skrattar på obygdens tågstation halv sju en tisdagmorgon.

babul vinkar tacksamt farväl till mig när jag går iväg till pressbyrån för att köpa frukost. "have a nice journey babul!" ropar jag. babul vevar med båda armarna i luften som om han står på ett fartyg som lämnar hamn och jag är den gråtande hustrun på kajen. farväl babul, farväl. kom oskadd tillbaka till mig.

jag sveper sarin om mig, torkar kajalsvarta ögon och ser min babul försvinna mot krigets härjade horisont.

विदाई मेरा सुंदर सा पति

bakom Pressbyråns kassa står en gladlynt blondin med överjäst byst som önskar god morgon. vi kallpratar glättigt medan jag väljer ut en medioker ostfralla och pekar ut den största kaffemugg de har. jag känner mig alltid lika viktig när jag köper take-away-kaffe. där är något med balanserandet av vätska. de snabba, hårda stegen mot tågstationens stengolv. datorväskan som gnager in i axeln, de nya strumpbyxorna och den strama svarta kjolen. ur min väg, här kommer chefen och hon ska på ledningsmöte i storstan. hon har take-away-kaffe, hon har höga klackar, hon har lönerevisionsdokument och en överfylld kissblåsa.

hade jag bara babul vid min sida skulle allt vara perfekt.

15-04-14

han slänger en avhuggen hand intill mig i sängen. den dunsar tung mot lakanet, in under täcket. jag faller skrikande till golvet med lakanet som en strypsnara, sliter bort täcket och börjar panikslaget tänka på hur jag ska få den avhuggna lemmen ur rummet. var är den? var i helvete är den där bloddränerade, slappa köttbiten med knotigt långa fingrar som han arrogant slängde i sängen? vem är han?

det är då jag känner hur främmande min arm hänger från axeln. handen känslostum. jag fattar tag i handleden med min fungerande hand och ruskar om det döda köttet.

det är den som är avhuggen. det är den.

klockan är 03:21 när jag reser mig upp från knäna och kravlar tillbaka in i bädden. den bortdomnade börjar sticka och pirra. små smärtsamma kramper i musklerna. jag boxar kudden, pressar ner ansiktet i bolstret och somnar om medan armen vaknar. jag kan nästan höra fingerlederna gny. 

14 apr 2014

14-04-14

helgen kom, helgen gick.

vi åt högrevsburgare med itchiban och hemgjord coleslaw. saint claires pinot noir, dressingkladdiga fingrar och stönanden. vi spenderade söndagen i sängen med böcker och könsorgan, och mot kvällningen körde han mig till tågstationen för ännu ett avsked. alltid dessa avsked. väskan i handen, hjärtat i bukhålan, ansiktet osminkat och huden glåmig. en sista kyss i bilkupén med skäggrasp och vankelmod innan det är dags att gå. när jag passerar centralstationens långsamt snurrande entré vill jag fortsätta gå cirkeln runt tills jag kan kliva tillbaka ut på gatan och skynda tillbaka till honom. kanske vi bara kunde strunta i allting. i mitt arbete. i våra liv. kanske vi kunde tömma mitt sparkonto och försvinna in i sydamerikas identitetslösa gytter. jag kunde bli brunbränd, han kunde författa klart sin roman. vi skulle svettas, äta chilihet mat, älska i luftkonditioneringens svala sovrum och leva den där filmiska overkliga tillvaron som jag drömt ihop efter att ha läst alltför mycket junot díaz och lyssnat på alltför mycket kubansk musik.

men jag kliver in på centralstationen och jag går till perrongen, och jag sätter mig ner i vagn 5 plats 62, plockar upp datorn och tittar på tv-serier för att slippa befinna mig i mitt huvud där allt bara är fatalism och tankar på hur det borde vara. hur vi borde ha det. hur jag borde må. hur han borde må. hur illa tågvagnens luft luktar, som om den andats tusen gånger förr och är tyngd av oräkneliga människors vemod. ner i lungorna och upp igen som koldioxid och tröstlöshet.

den unge mannen i sätet intill mobilpratar hela resan. på displayen står det "Darling". vid varje stopp kliver han snabbt av tåget och suger girigt i sig en cigg. vid varje stopp. i sala hinner han knappt hoppa tillbaka på tåget och slänger motvilligt den halvrökta ciggen på perrongen när dörrarna ska stängas. när han slänger sig tillbaka i sätet är det med butter min och muttrande mun. till Darling svär han över sin halvrökta cigg. jag himlar okontrollerat med ögonen och drar in ett djupt andetag av hans nikotinstinna atmosfär. det är synd om människorna, det är verkligen det.

när jag rullar in i hembygden är natten mörk och vinden rå. jag hivar väskan över axeln och promenerar snabbt hemåt med yann tiersen i hörlurarna. månen är nästan full. det är stjärnklart. och sur le fil klingar vemodigt i huvudet som om jag traskade genom en tragedi. eller i ett nokturnt begravningståg för min döda hemstad vars vägar ligger kalla och övergivna.

jag möter ingen.
inte ens en senvandrande hundägare.
inte ens en jagande katt.

men månen följer mig hela vägen till sängen där den är det sista jag ser innan rullgardinen dras ner. 

11 apr 2014

11-04-14

jag vet inte ens vilka som läser den här bloggen. vissa IP-nummer är familjära. det är älskade h, det är märkligt kommenterade främlingar som funnits där ett tag, det är ett och annat alldeles för trånande psykfall som mailar mig evighetslånga texter om mitt "geniala skrivande och JAG BARA ÄLSKAR DIG!" men resten är bara en obskyr härva av ögon vars irisar mixas ihop till en gråaktig smet som jag girigt forslar in i munnen med matsked. ni är mitt egokäk. jag är lite som en vegan men istället för att överleva på frukt och grönt så överlever jag på er stumma beundran; bäst är såklart ifall ni lämnar tydliga kommentarer med beundran men då ska de vara rättstavade, poetiska och smickrande. och gärna innehålla jobberbjudanden. annars kan ni ju lika gärna hålla käften.

jag älskar att be människor hålla käften.
det och "snälla dö" är mina favoritrepliker.


11-04-14

vi är idioter.

allting är idiotiskt.

jag skrattar och slänger en ihopskrynklad post-it på kollegan. hon skrattar osäkert och slänger den vidare till papperskorgen som en duktig liten medborgare. det är beklagligt. hon borde slängt den på mig. in i mig. kanske den hade klibbat fast mellan mina revben och stannat där som en påminnelse om att andra människor kan beröra mig.

jag får sällan gehör från människor när jag säger att vi är värdelösa, som ras. men ibland händer det. ibland sitter en klient i stolen framför mig och säger "människan är ett misstag". det är då jag vaknar. det är då jag lutar mig framåt och viskar "berätta mer" med ett tonfall så lockande att jag lika gärna kunde bära sireners gener i mitt blod.

- människor är värdelös.
- berätta mer.
- vi bara förstör.
- berätta mer.
- det vore bättre ifall vi förblivit apor.
- åh gud, du är så smart. jag älskar dig.


ibland glömmer jag bort att vara professionell.


11-04-14

sov tio timmar.

tio drömdöda, härliga timmar.

åt sallad med tzatziki till lunch.

solen lever.

presenterade mig för första gången formellt som "chef".
ingen skrattade.

fredagsstämning på kontoret (viker flygplan i lunchrummet).

packad stockholmsväska.

snygga kajalvingar.

parks and recreation säsong 5 hela tågresan.

don't stop me now 'cause I'm havin' a good time.