17 sep 2014

14-09-17

Löven skiftar mot rött, humöret mot svart. Kaffet kallnar i koppen, hoppet falnar i mig och dagarna tickar ner mot arbetslösheten. Jag sänder iväg arbetsansökningar, begraver fingrarna i håret och omfamnar mina knän varenda morgon. Med eyelinerns lilla pensel målar jag kråkvingar längs ögonen, smackar läppstiftsmunnen mot spegelbilden och sväljer one more cup of coffee before I go to the kontor below. Kollegan möter mig alltid med nybryggt kaffe och undvikande leende, som om det är hennes fel att jag blivit uppsagd. "Du behöver inte se ut som en jävla martyr" säger jag tillslut, slänger en ihopknycklad post-it i hennes ansikte och lutar mig uttråkat tillbaka i skrivbordsstolen. 17 arbetsdagar kvar. 17. Vad ska jag göra sen?

Jag inbillar mig att jag ska ta körkortet. Att jag ska deltidsstudera till webbredaktör. Bara ta ITU med någonting. Men jag vet hur det blir egentligen, för jag känner mig själv alltför väl. Första dagen går jag till arbetsförmedlingen med min anmälan, ler pliktskyldigt och utstrålar min extraordinära amazonkvinnlighet tills förmedlaren charmat nickar och stämplar mig som en oproblematisk kund. Sen går det åt helvete. Direkt. Kanske jag tar en öl på skabbkrogen på vägen från AF. Kanske sju. Kanske jag köper oxfilé hem, lagar tusenkronorsmiddag för fyra och skrattar bipolärt till familjen "NU FIRAR VI MIN ARBETSLÖSHET!" samtidigt som jag poppar champagnen jag köpt med min semesterersättning. Kanske jag somnar gråtande, kanske jag skallar väggen, kanske jag skriver ett champagneberusat blogginlägg som läses av internetfrämlingar som följt mig i flera år och inbillar sig att de "känner mig".

Jag vet nog. Försök inte ens.

Fuck you very much och allt det där, fuck you very much.


...

Jag tänker på mormor ibland, men jag vet inte om jag saknar henne. Hon var en jävla subba. Bitter, ledsen på livet och missnöjd. En gång skällde hon ut mig för att jag hade bäddat sängen fel och jag grät en hel dag eftersom hon lät så våldsamt ogillande att jag trodde hon praktiskt taget bett mig dö. Jag tänker på henne. Att hon inte var särskilt förtjust i livet, att jag förstår henne. Att jag är mormor. Hon genomlevde finska vinterkriget, svält och födde barn i bastun - hon mjölkade kossor med valkiga händer, tänder stormlyktor i natten och dränkte kattungar i regntunnor, ändå är hon det närmsta jag kommit en själsfrände. Jag som inget gjort. Jag som knappt levt. Ändå är hon, och har alltid varit, den enda som reflekterat mig.

Bittra, arga mormor. Livshatande, missnöjda, besvikna mormor. Till och med när hon i sällsynta fall skrattade lät det kallt och cyniskt, som om hennes stämband inte klarade av att värma upp ljuden. Herregud, hon var så jävla ledsen. Jämt. Och hon dog ledsen, i afasi. Strokedrabbad, förstörd och handikappad. 


Varför tänker jag på det här nu?
Jag klarar inte av det.

12 sep 2014

14-09-12

"Din genomsnittliga kalorinivå denna vecka: 698"

Inte så illa. Lägger in två generösa whisky som kvällens middag och har ändå mycket kvar att äta upp. En frukostkaffe och lunchläkerol tar visst inte så stor plats i en kvinnokropp, knappt någon alls. En läkerol är 2kcal, två läkerol är 4kcal, tre.. Det blir alltid maniskt i slutändan, som förutspått. Jag vet i samma stund som jag installerar appen (återigen; installera en app, registrera mig på viktminskningssajt, anteckna kalorier i spiralblock, föra statistik i Excel, huvudräkna i tonåren) att det är en dålig idé, en ohälsosam och psykiskt påfrestande jävla dum idé. Men jag gör det ändå, för jag är less. Igen. På fett och stramande pennkjolar. På vågens siffror. På hur mitt liv faller mig ur händerna. Det började med uppsägningen och slutade med total förvirring. Plötsligt kan jag inte skilja på höger och vänster, precis som min far. (Jag har sagt åt honom att tatuera sinistra och destra på handryggarna, men han vill bara ha en romersk soldat på överarmen eller inget alls. Som om den där soldaten ens skulle skymtas genom pappas grova kroppsbehåring.) Jag känner plötsligt inte mig själv. Jag vet ingenting. Jag kan ingenting. Ömsom söker jag administrativa jobb i Stockholm, ömsom får jag panik vid tanken på Stockholm för h e r r e g u d att köpa bostad där - är det verkligen vad jag vill? Satsa alla mina besparingar på en nedgången tvåa i Nacka? Är det mitt nästa steg? SL-kort och statligt arbete. Regelverk och grå väggar. Stockholm. Jag som alltid hatat den där vulgära staden med sina underjordiska labyrinter där fåren vallas fram och tillbaka över perrongerna. Jag som alltid sagt "Dit ska jag då d e f i n i t i v t inte!" Med utropstecken till och med. Inte för att det säger något, jag uttrycker ju allt med utropstecken. Hätskt och rabiat. Tvärsäkert fastän jag inte vet vafan jag menar. Stockholm. Enda fördelen med denna stad, denna min asfaltbelagda nemesis, är att han bor där. Men ska jag verkligen göra samma dumma grej som när jag var 19 och flytta för kärlekens skull? Jag vet att det här inte alls är samma situation som då, men jag känner mig ändå som ett kärlekskrankt, dyblött tyg som slappt daskar från tvättlinan. Dropp dropp dropp. Tung och våt. Vinden torkar mig och jag har ingenting att säga till om. Så går det när hjärtat bestämmer. Så går det.

(Men jag v e t att det här inte är samma sak. Jag är inte 19. Han är inte C. Jag är ingen naiv känslomässig trashank med för stora skor. Han är inte C. Han är inte. C. Ingen kan vara C. Usch. Varför bär man gamla skador som cementblock bakom sig? Kedjan skaver ankeln men likt förbannat stretar man på och tar sig inte tiden att stanna upp, anlita en yrkesmänniska med svets och fråga "Snälla, kan du skära av den här kedjan? Kapa den för all framtid?" Varför gör jag aldrig det? Istället är jag ett av maffians offer som lyckats kravla sig upp ur havet, men till vilken nytta? Tunga steg har man, rädd är man.)

Jag har sökt.. åtta tjänster i Stockholm nu. Trots allt. Inte för att jag tror att någon utav arbetsgivarna kommer ringa upp, jag är inte den sortens tjej. Ingen läser min akademiska meritlista och tänker "Kap!", ingen betraktar min fjuttiga parodi till karriär och tänker "Hon ska vi ha!" Jag är ingen eftertraktad, bistungen Ferdinand. Jag flyger helt under radarn. Jag är stealth. Från början till slut.

Och annars.
Ja, annars.

Jag röstade i dag, vilket var en föga upphetsande upplevelse där jag stod bakom ett noppigt blått skynke och kryssade i akademiska kvinnors namn. Moderata, akademiska kvinnors namn. Jag har aldrig varit en av dem som hymlar med vart jag står politiskt, och det är nog svårt att tro något annat om mig än att jag är blå med tanke på vilken slags familj jag stammar ur. Så jag stod där, varmsvettig i skinnjackan och mör efter dagens menlösa kontorssittning, kryssade i några paranta damer och tänkte att jag nu gjort de döda suffragetterna glada. Om de nu ser ner på oss från himlen, eller upp från helvetet. Det beror väl helt på hur patriarkal Gud är (men jag gissar att han är Överstepatriarken). Hej hej, tack för det här, kan man säga och vinka ner mot Satans hemvist där suffragetterna lättjefullt ligger utslagna runtom honom, lyckligt nyknullade och berusade.

Det är Helvetet för mig.
Man är nyknullad och berusad konstant.
Varm i köttet som om varenda por är en liten kolfylld kamin.

Själv är jag varken nyknullad eller berusad, det är nackdelen med att, som sagt, inte bo i Stockholm. Förlustandet är minimalt. Vad gäller berusningen så är två whiskyglas knappast tillräckligt för att kantra den här massiva kvinna, men det får räcka alldeles perfekt ikväll för jag har verkligen ingen lust med en morgondag i slösinthet. Vi har nämligen en släktmiddag att ordna (jag vet, det är horribelt, det är absolut fruktansvärt och beklämmande) och jag måste vara:

- charmerande
- vacker (sminka grisen, klä grisen, tvinga grisen att le)
- vältalig
- uppmärksam
- brydd

Jag är ingetdera.
Jag är sur, frustrerad. ointresserad, oengagerad och förbannad. Så ni förstår, morgondagen ter sig mer som en bestraffning än en lördag och jag kan knappt vänta på ljudet av ytterdörren som slamrar till när den sista gästen lämnat huset och jag kan börja packa min väska inför avfärden till mannen. För det är verkligen bara dit jag vill nu. Jag har stängt av sinnet för allt annat. Stopp för ångest, stopp för panik, stopp för gråt. Jag ska bara dit på söndag, och det är allt.





6 sep 2014

Tagliatelle ai funghi porcini är det enda jag vill äta under hösten. Och skogen är den enda plats där jag vill vara. Mat och skog, mat och skog. Gaffel och stövlar.

Jag är oupphörligt sjuk och oupphörligt ledsen. Arg och ledsen om vartannat. Ibland båda samtidigt, men då ligger jag bara kvar i sängen och nyper mig hårt i armveckets tunna hud tills jag lugnat ner mig. Det funkar inte alltid, men ändå.

Jag blir 30 snart.
Ingenting händer.
Livet går baklänges.
Jag är misslyckad och vidrigt ful.
Kunde jag inte fått vara vacker i alla fall?
Det hade varit någonting. Bara någonting.
(så infantila tankar att jag spyr över mig själv)

Vafan skriver jag den här skiten för.


2 sep 2014

14-09-02

Vattnet luktar akvarium efter några timmar i glaset. Magen värker av hunger. Näsan rinner oförtrutet och jag har satt ihop ett halsband av metallgem som ringlar över skrivbordet. Jag har trasiga nagelband, svidande hals och rödarga ögon. Runt kontaktlinserna blommar eldkransar på vitorna och jag liknar mer demon än människa. Det kanske jag alltid gör i och för sig, mer best än kvinna.

Dagen har varit händelselös. Jag har kollat genom platsannonserna i Stockholm och Uppsala, räknat ihop en eventuell boendekalkyl (månadskostnad vid köp av lägenhet för 1.5-1.8milj + månadsavgift: minst 9.000kr) och velat vräka datorn i golvet. Det är inte det att jag inte har råd, det är mest det att jag får panik vid tanken på att äga något. Ansvara för något. Bli låneslav. Bankhora. Köpa möbler, skaffa ett kutymt storstadsliv, SL-kort och avbetalningsplaner. Jag har aldrig velat något av det där men alternativet är så jävla dolt i dimman att jag inget ser. EXIT-skylten har slocknat, tunneln har rasat ihop, Guds tumme trycker ner mig i asfalten medan han väser Lev svenssonliv din fitta, kom igen.

Det är plötsligt varmt ute igen, som om sommaren gjort comeback precis som en döende patient dagarna före det sista andetaget. Svaga ben som orkar gå en liten stund. Jag har ingenting i den där värmen att göra med min skinnjacka, mina strumpbyxor i 60den, skinnstövlar och ylleklänning. Jag är September, världen är Augusti. Världen kan dra åt helvete för jag plockar inte fram sandalerna igen.

Världen kan dra åt helvete på så många vis att den borde dekonstrueras framför mig så att jag får chansen att be varenda liten partikel att dra, om och om igen. Det vore tillfredsställande. Om nu något kan kännas tillfredsställande för en kvinna som har mer missnöje i kroppen än vatten. 65% missnöje, 10% vatten, 25% rödvin. Hud av sandpapper och tankar som fyllediarré.

Jag minns inte när jag senast var nöjd med mig själv heller. När fan skedde det sist? Har det ens hänt? Kanske när jag bakade hallongrottor i förskolan eller fick alla rätt på USA-blindkartan i mellanstadiet. Kanske när jag vann priset som bästa straffkastskytt 2001 eller spydde svart absint på ett engångsligg 2007. Allt däremellan och därefter är bara misslyckanden, självförakt och egobespottning. Skit ska skit ha.

Eller så ska skit strös över med träspån för att minska stanken en aning, vilket är vad jag gör dagligen. Rak rygg, arrogant gång, nedlåtande min, dyr parfym, perfekta kajallinjer, det här går bra, jag är bra, fuck alla.

Jag spelar min roll och ni spelar era.
Och strålkastaren värmer där uppe tills isarna smälter och dränker oss allihop.

1 sep 2014

14-09-01

Kollegan värmer sin lunch och kontorslandskapet skiftar direkt från sterilt vitt till currygult.  Luktsinnet är inte tillräckligt förkylningsbedövat för att skydda mig från den virila stanken och jag räknar vämjeligt ner från 100 i hopp om att ha blivit habituerad vid den fräna lukten innan jag hamnar på 50. 78, 77, 76.. Filofaxen ligger tomt uppslagen bredvid datorn, väggklockan tickar uttråkat och kollegan drar av maten från gaffeln med framtänderna som en matfobisk anorektiker. Varenda tugga tonsätts därför med ett metalliskt gnissel som fortplantar sig in i min kropp och får ryggmärgen att skälva. Ät normalt! Använd överläppen! Hoppa ut genom fönstret och ta din vidriga jävla currygryta med dig!

Jag är inte på humör. I och för sig har jag inte varit på humör sedan jag ejakulerades ur farsans pung och motvilligt kämpade mig igenom äggväggen. Det måste varit enda tillfället i mitt liv då jag varit snabb, för ända sedan min födelse har jag inte varit annat än en prokrastinerande och handlingsförlamad slösäck. Jag tog väl ut mig där i livmodern. Energin tog slut.

Jävligt bra planering av mig där. Ungefär som att spurta den första kilometern i ett maratonlopp. Vad har man kvar efter det förutom att uppgivet falla ner mot asfalten, kaskadspy av utmattning och somna i sina egna magsafter? Det där väl det jag gör nu. Sover i klägget.

Jag har i alla fall bemödat mig med att scrolla genom platsannonserna och i vanlig ordning boxats ner av verkligheten. Därefter scrollade jag igenom bostadsutbudet i Stockholm, hånskrattade lågt för mig själv och tänkte att jag verkligen är en imbecill som inbillar mig att jag någonsin kommer ändra min tillvaro - varpå jag stängde ner Hemnet och återgick till att läsa John Fantes "One of us" för att även stänga ner min hjärnverksamhet. Jag vantrivs i mitt eget huvud, det är mörkt och moloket där inne. En deprimerad inredare med självmordsfantasier har hängt upp lortiga bruna gardiner, välsignat rummet med piss i hörnen, tejpat upp en vattenskadad plansch föreställande Skriet och ställt träorden "Carpe diem" på fönsterbrädan tillsammans med det inramade fotot på en massgrav. Kackerlackor ränner längs golvlisterna, en död krukväxt sträcker sina sorgsna armar mot taket som en obesvarad omfamning och i taket dinglar en ensam glödlampa som klyschigt skräckfilmsflimrar. Hit bjuder jag inte in någon, hit kommer man bara för att ge upp.

Ibland lämnar jag huvudet och vågar mig på något så banalt som förhoppningar. Söker några jobb närmare storstaden. Matar idén att det bara är att ta ett större lån och hitta en duglig tvåa i utkanterna. Betalar in 220kr för att få körkortstillståndet. Äter bara en frukostmacka istället för två, slutar med vardagsvinet, börjar gymma, ska bli mer nöjd med kroppen. 


Sådär kan jag hålla på i korta, korta sessioner. Men i slutändan brinner lågan alltid ut och jag står hänfallen kvar i röken och skäms över hur pinsamt naiv jag varit. Innerligt skäms. Rödkindat arg och bortgjord. Vafan tror jag egentligen? Lägg dig i sängen. Kolla på serier. Ät mer. Skit i allithop. Det går som det går med allting, du kommer säkert sluta som FK-handläggare där du fråntar människor deras hopp dag efter dag. Du kan bo hemma hos dina föräldrar tills de dör och du ärver huset, sen dör du själv i samma hus och det var det. The End. Ha så kul.

Tönt.

(Jag kom till 50 men kände fortfarande currystanken, jag kom till 0 och kapitulerade inför kryddblandningens makt.)


28 aug 2014

14-08-28

Naglarna är som allra renast efter disken. Jag fyller vinglaset till brädden och sätter mig intill mamma i skinnsoffan. Överkroppen ömmar av muskelvärk när den faller ihop mot kuddarna, det känns som om inälvorna är blåslagna. Tack gymmet, det lönar sig verkligen att träna. Fet och ful är man, och ont har man, träning är sannerligen vägen till tillfredsställelse och frid.

Lillebror visar en kavalkad av semesterfotografier där han och flickvännen ler som fotogeniska klichéer. Jag önskar att jag hade en hel vinflaska att tömma rätt ner i strupen, speciellt när han visar upp en bild där han poserar intill sina "framtida svärföräldrar" med ett självbelåtet, vitt leende. Hur gör man för att se sådär bekymmersfri ut? Hur gör man för att leva? Mamma fnissar glatt medan lillebror klickar fram bilderna på TV-skärmen. Hon är verkligen salig över den där skiten. Över min brorsas kärlek, över hans starka armar som flugfiskar i en finsk älv nära ryska gränsen. Det gör henne så jävla lycklig att se sitt barn må bra, och där sitter jag i all min jäsande misär - ett 29-årigt skrumpet lingon som inte ens husmusen vill äta upp. Jag gör henne illa med mitt leverne, ni skulle bara veta. Ibland tror jag faktiskt det vore mer skonsamt att knivhugga henne rakt i hjärtat. Då skulle hon segna ner och slippa se mig fortsätta min missnöjda balansgång genom livet. Det skulle göra henne gott, jag skämtar inte. Det skulle göra henne riktigt jävla gott.

Det var aldrig min mening att bli en olycksbringare. Redan som barn hade jag extravaganta planer på rikedom och framgång; som tonåring höll jag fortfarande hårt fast vid den vanföreställningen och bläddrade genom karriärsidéer som skulle leda mig till pengarna - och tryggheten. Ekonomi. Business. Juridik. EU. Storkoncerner. Jag var en nitisk sjuttonåring, det var nästan pinsam att se mig plugga inför proven med svettpärlad frontallob och framtidsfokus som en vass egg. Jag skulle BLI, inte vara.

Sen blev jag arton och allt gick åt helvete.
Ambitionen rann ut med fittsafterna.
Drivkraften slog bakut och gav mig blåtiror.
Fuck karriär. Fuck pengar. Fuck succé.
Och hej humanism.

Och nu är man ett 29-årigt misslyckande, bara för att den där artonåringen inte hade vettet att bibehålla den raka sträckan av MVG och segla in på en prestigefylld utbildning. Nejdå. Istället skulle hon flytta ihop med ett övermoget surkart till man, gå upp 25kg i vikt i hans psykiskt tärande sällskap och få alla sina gnistor dränkta i hans jävla spott.

Jag önskar jag kunde boxa artonåringen i ansiktet, och jag önskar att jag kunde kukspräcka det där övermogna surkartet till man med mitt knä och skrika åt honom att lämna barnet ifred. Det där dumma lilla barnet. Det där.. dumma.. lilla naiva och okunniga barnet.

14-08-28


Lillebror återvänder efter veckorna med sin internationella kvinna. De har kuskat runt i Europa och han har köpt hem rumänsk vodka för 5€ som han rullar ur tidningspapper och överräcker till mamma. Han ser glad och frisk ut. Stark. Som en blond ardenner. Vi sätter oss ner runt köksbordet och han berättar lite om hur det var att träffa hennes släkt och familj, äta på lyxrestaurang i Tallinn (trerätters med vin för 60€!), snava på kullersten och spela saxofon med sin blivande svärfar. Han säger så. Blivande svärfar. Jag har aldrig sett min bror kär förr, allra minst älskande. Men han är fullständigt absorberad av den här intellektuella donnan med två magisterexamen i politik och historia; hon som blivit utvald av tretusen studenter att vara trainee i Bryssel; hon som arbetat på ambassad i Turkiet och ser ut som en miljon välspenderade kirurgiska dollar. Han älskar henne och det är fint att se, än finare när det är så uppenbart att hon i sin tur avgudar honom.

En intelligent, vacker och kunnig kvinna som en dag kommer arbeta högst upp bland molnen och håva in pengar som en akvarieägare håvar in döda neontetror på morgonen. Det är otroligt vilket fynd han gjort. Det är som att snava över Hope-diamanten, det är som att falla ner i en pool av pärlemor. Den lille slyngeln.

Jag har alltid avundats min bror hans lättsamhet och joie du vivre. Axelryckandets Mästare. Posterboy för "Det Löser Sig" och "Chilla för fan!" Hur han hanterar sitt livs första riktiga kärleksrelation avundas jag också. Allt är så okomplicerat. Han tar flickvännen hem till oss, låter henne BO med oss, presenterar henne för sitt killgängsentourage och flyger sedan över till Finland och umgås helt lojt med hela hennes familj och släkt. Spelar saxofon med hennes musikerfarsa. Går på hennes morsas konstutställning. Älskas av alla, älskar alla, det är lugnt, det är fint, det går bra, det löser sig. Inte ens när han är på väg hem från Arlanda och SJ förlänger resan med tre timmar blinkar han till. Det är lugnt. Han snackar med snubben i sätet bredvid om de svenska järnvägarna och får ett visitkort i utbyte av en chef på Trafikverket. Lugnt. Chill. Det går bra.

Inget ältande. Inget smolk tillåts i bägaren. Oroligheter är för töntar.

Och här stretar jag hysteriskt i min kvicksand av överanalys, ångest och gråt som dagligen hotar att sluka mig hel. 


Jag vill vara mer blond ardenner och mindre Ior.
Herregud, jag vill verkligen.