16 dec. 2014

bourbon är vidrigt.

på tal om något helt annat vurpade jag graciöst med cykeln häromdagen. det var mörkt. riktigt mörkt. den där sorten mörker då asfalten ser ut att gå från marken ända upp till månen. arbetsdagen var slut och likaså jag. frontalloben hade bytt plats med reptilhjärnan, pattarna dunsade i ekrarna och tungan hängde ut genom munnen som på en avlivad hund. jag trampade i min normala hastighet på tusen kilometer upphöjt i livsfara, närmade mig stans minst trafikerade trafikljus och tänkte att jag skiter fullständigt i röda gubben. som vanligt. far åt helvete göbbä! fem meter ifrån de vita strecken tittar jag åt sidan och ser en polisbil stå parkerad i korsningen. precis intill. precis intill min framtida lagöverträdelse står det en jävla polisbil. så jag börjar tvärbromsa. och det är uppenbarligen svartis - för luften är asfalt, stjärnorna elaka och marken plötsligt av is, varför inte? däcken glider som om jag är med i någon jävla actionfilm tills jag står snedlutad och fortsätter susa mitt ut på vägen samtidigt som jag balanserar på ramen. gud, hade en filmregissör sett mig hade det blivit pang boom sign here please och miljonkontrakt på en karriär som stuntkvinna. dessvärre fanns det ingen regissör i närheten, inte ens i polisbaksätet satt det någon nerdekad regissör med vit pulvermustasch. bara två poliser. som stirrade på mig. och jag som slutligen föll ner i marken som ett splittrat vinglas. en bit dit, en bit hit, den vassaste biten rätt in i det goa köttet under foten.

mödosamt reste jag mig upp, borstade av kappan, lyfte upp cykeln och ställde mig mot polisbilen. och bugade chevalereskt. med snurrande hand och allting.

VEM FAN GÖR SÅ? JAG VET ATT BÅDE JAG OCH NI MISSTÄNKT GRAVA PSYKISKA PROBLEM FÖRR, MEN DETTA BEVISAR ATT JAG INTE ALLS ÄR ELEGANT PSYKISKT SJUK - JAG ÄR BARA EN JÄVLA IMBECILL!

polisen klev inte ur bilen. de bara glodde på mig. jag glodde tillbaka. sen lyfte jag handen i en resolut avskedsgest och började linka hemåt med mitt tilltygade knä och min pinsamma existens. försiktigt, försiktigt över svartisen, försiktigt, försiktigt vidare genom mörkret och förhoppningsvis rätt ner i älven.

givetvis är denna lilla miserabla verklighetssketch bara en i mängden av idiotiska sketcher som skapar lapptäcket som är min vardag. ibland kommer jag på mig själv med att moonwalka ur tråkiga diskussioner på jobbet. kollegorna kanske diskuterar vem som har köksansvar den veckan och jag ba "billy jean is not my lover..." med en släpande baklängesgång ut ur rummet. eller så sitter några kollegor och samtalar allvarligt i ett låst kontor - då måste jag ställa mig vid fönstret och simulera att jag stryper mig själv till döds.

en gång åt jag en skopa kaffepulver.
bara för att alla var så tysta och tråkiga.
då var det inte tyst längre för jag höll på att storkna i höga, grumliga skrin.

men mellan alla de där irriterande tourettesbeteenderna kan jag vara rätt lugn. som en moj fisbris. mild och bara lite äcklig.

man får vara tacksam för det lilla.

men inte bourbon, var aldrig tacksam för bourbon.