28 jun 2014

14-06-28

Måttlighet, gränssättning och självkontroll.

Skriver upp alla tre på listan "Sådant jag bör lära mig 2014" med blyertsskrift jag enkelt kan sudda bort. Egentligen är det pinsamt att jag inte lärt mig värdighetens konst vid 29 års ålder, och att jag ihärdar med att leva mitt liv som om jag vore en tonåring i hormonell krigszon, men jag vet inte om jag kan eller vill kontrollera den delen av mig. Ibland känns det som om det är det enda jag har som är mitt. Genuint mitt. Allt annat är bara inlärda, snälla beteenden. Artig, graciös kvinnlighet. Samhällsbekväm kurtis. Och sen har vi det där andra som verkligen är jag. Hemskt och hysteriskt. Destruktivt och maniskt. Borderline skrämmande och alltid på gränsen till självförstörelse. Ibland känns det som om det är det enda jag har. Som är mitt. Jag vet att alla runtom om mig hatar det; 'cause they tell me. De grimaserar, återberättar mina faux pas och skäller ut. Jag vet inte hur många gånger jag suttit ihopsjunken och fått lyssna på hur vidrigt jag betett mig. Stygga, dumma, störda tjej. "Vafan håller du på med?" Inte vet jag Vafan håller du på med? Vem har satt upp reglerna i det här jävla spelet? Är det du eller är det den allvetande Guden av moralism som antecknat alla paragrafer i livets lagbok? 


Stundtals vill jag vara duktig,
stundtals vill jag vara mig själv.
För så känns det.
Vara duktig eller vara mig själv.

Jag är duktig på arbetsplatsen. Jag är duktig 90% av min fritid. Sen har vi den där lilla siffran som är mina små sammanbrott. Mina idiotiska, ointelligenta snedsteg. Babblandet. Drickandet. Manin. Någonstans inom mig tror jag att det skulle vara döden att fullständigt stänga det utloppet. Vad skulle jag då ta mig till? Vara duktig jämt? Alltid vara måttlig, artig och fin? Kultiverad? Återuppta studiernas analytiska tankesätt och äntligen ta itu med ett rejält romanprojekt? Skapa? Kreativknulla Words blankvita sidor? 

Vem har sagt att jag ens vill vara produktiv? Vem har sagt att duktighet och produktivitet överhuvudtaget skvalpar i segerpokalens skalk? Vem fan har påstått att jag ens vill vinna?

Jag blir trött.
Jag blir trött, och ledsen.
Över att jag inte lever i en dionysisk oljemålning.
Över att jag behöver anpassa mig till detta stela rigida som är Sverige 2014.

Och under tiden väller lördagen över mig med sitt regn och sin undermåliga TV-tablå. Vi äter perfekta fläskkotletter under ett skimrande täcke av smörstekt lök och dricker sydafrikanskt vin som doftar bärmjukt. Jag får via Twitter besked som gör att hjärtat vittrar i kanterna, kör in naglarna i handflatan och tänker att det är helt absurt hur jävla fult livet är - när fina själar blir så nerskitade utav den att de desperat sliter bort kedjorna för att slippa undan. Tuggar mekaniskt min misslyckade rabarberkaka, ler visset åt pappa som drar ett dåligt skämt ("Varför håller indianerna handen såhär när de spejar? *vinklar handen över ögonen* För om de höll den såhär skulle de inte se något *lägger handen över ögonen*") och kliar sedan nervöst det röda utslaget som blossat ut över bröstkorgen. En ettrig liten matta av illvilja.

En liten matta som matchar hur det känns, inuti.

18 jun 2014

14-06-18

Rödmålar naglarna men misslyckas med tårna. Jag känner mig som en finmotoriskt störd unge när lacket rinner ut på huden. Äventyrerskan har vadat genom djungelfloden och attackerats av pirayor. Extremiteterna hänger blodigt sönderslitna från skelettet. Det är anskrämligt. Oestetiskt. Omöjligt att gnugga bort med lackborttagare utan att få grisrosa skinn och förstörda fingernaglar - så jag lämnar fötterna våldshärjade och väljer att helt enkelt inte titta på dem. Aldrig någonsin. När jag knäpper fast sandalerna i morgon gör jag det med slutna ögon och inövade rörelser. Remmarna igenom de små hyskorna, spänna åt. Och ut genom dörren. Mina fötter ska bära mig, inte tala för mig. Mina fötter ska hålla mig upprätt så att människorna kan se mitt ansikte. Mina fötter är slavar som arbetar i skuggorna. De håller mig stående, men världen ska tro att det är jag som håller mig stående. Det gör jag inte. Min kropp sköter allting åt mig. Hjärtat, lungorna, hjärnan. De samarbetar förtroligt och utan min hjälp. Det lilla väsen som är jag - det där trötta, stagnerade och uppgivna som varken vill, orkar eller kan - den syns det ingenting utav utåt. Utåt är allt bara raka axlar, sturskhet och en vid glugg som jag ibland glömmer att borsta så att den kaffegulnar som tänderna på en gammal skogshare.

Men rak och lång tar jag mig genom dagarna och gör det som göras bör. Kallprat, morgonfika, arbetsuppgifter i långa rader som falska pärlor ingen juvelerare skulle kalla vackra. Det är extra tungt på kontoret nu och jag känner resignationen sipprar in i mig som lim. Rörelserna blir slöa, tankarna långsamma. Det tillhör säkert min position att vara hoppfull och komma med manande utrop till personalen, men jag vet att de vet - och de vet att jag vet - så det är meningslöst att hyckla. Jag gillar inte klämkäckt ledarskap, och än mindre ett förljuget. Man måste kunna acceptera skitstormen när den kommer mullrande i horisonten. Där är den. Vi tar skydd och hoppas på att vi överlever här nere i bunkern. Vi har konserver. Vi har vatten. Vi har en porrtidning som får gå laget runt. Men inga stänk på sidorna tack för det är himla pilligt att försöka få isär bladen.

Och medan jag snurrar i stolen bakom skrivbordet släntrar sommaren juvenilt förbi utanför fönstret. En lynnig tonårssommar, ömsom het, ömsom kall. Väderapparna är lika opålitliga som politikerna och därför bryr jag mig inte om vad någondera säger. Jag litar på det jag ser. Och känner. När himlarna är missmodiga på morgonen tvingar jag ner mig i jeans, när de är uppluckrat jovialiska drar jag mjuka klänningar över mitt huvud. Det är härligt med klänningsfriheten. Flaxande tyg, förlåtande midjor. Jag glömmer bort att förakta mitt kött när hårda sömmar inte spänner in i mig som flagellantiska rapp. När huden får andas och ingenting nedlåtande stramar. 


Jag borde leva vid Medelhavet. Flytta in hos zia M, V eller S. Hitta tillbaka till språket. Finna ett arbete. Skaffa en liten lägenhet uppe i San Marco Scalo. Och ha klänningar året runt. Dricka det blaskiga vinet, äta nduja med vitt bröd på min lilla metallklingande balkong och varenda kväll följa solnedgången från det kyffe som vore mitt skogsmuskök. 

Alltid brunbränd, aldrig instängd. Men fast i ett sönderfallande land där höjden av TV-underhållning är avklädda kvinnor som skakar sina rumpor i ansiktet på gamla kostymgubbar som belåtet skrockar och får sina berlusconitrinda kinder inzoomade i HD-kvalitet. Där de svarta hororna i grälla spandexklänningar säljer sig på landsvägarna precis som gatuförsäljarna kränger sina vattenmeloner till barnfamiljerna när de kör hem från havet. Där rasismen är på en helt oförståelig nivå i jämförelse med den mjäkiga, under-ytan-pyrande här hos oss.

Skitstormen når överallt, ända in i dagdrömmarna. Med sin vämjeliga stank.

2 jun 2014

Trop Sensible - Zaz

Den kan ni lyssna på.

Handslag mot gitarrkroppen är något av det vackraste jag vet.


14-06-02


Självporträtt är hemska att ta när man närmar sig trettio. Borta är den skamlösa egenkärleken, borta är förmågan att ta trehundra foton för att sedan metodiskt gå igenom alla med en saklig inspektörs min, som om det är ett restaurangkök jag detaljstuderar och inte mitt eget ansikte. Mina hårddiskar buktar, svämmar över, detonerar av forntidens oräkneliga självporträtt. Det är mapp efter mapp, år efter år. Det är en trettonåring som poserar med ett äpple newtoneskt på skulten, det är en kajalsvart sextonåring som precis vaknat ur sin första whiskyfylla, det är en litteraturstudent på fönsterblecket som håller en kattunge hårt tryckt mot hakan med ögonen gråtsvullna efter ännu en natt av bråk med mannen som föreställer hennes kärlek. Hon är tjockare, smalare, tjockast, utmärglat destruktiv och sedan plötsligt återigen rundnätt med solfräknar och ett återvunnet leende i den lilla linköpingslägenheten som var min kirurgsal; min rekonstruktionsplats. Jag har hela livet i självporträtt, och text. Herregud, så mycket text. Jag förstår inte ens hur jag hunnit ha pojkvänner; läsa böcker; samla högskolepoäng; supa; dansa; gunga i finlandsstugans hammock med benen myggbitna; raka armhålorna eller ens gå utanför dörren med tanke på hur mycket jag skrivit. "Lev mindre, skriv mer" verkar har varit min devis, och den är nog densamma nu. Som snart trettio. Snart trettio.

Jag går omkring i mitt liv med storlek 41 i skorna, till synes en vuxen kvinna. Jag köper alldeles för dyra långklänningar i boutiquer som vägrar kalla sig butiker, jag har fått linjer i pannan, huden på magen har mjuknat, nacken stelnar framför datorn, sparkontot är här, pensionssparandet är där, mäklarens nummer är i telefonboken och jag försöker att supa mig redlös endast gång i månaden. Till synes en vuxen kvinna.

Vilket bara är ännu ett bevis på ögonens opålitlighet, åldrandets meningslöshet och livets irrationalitet. Lögnaktiga lilla liv.

1 jun 2014

14-06-01

Huden hettar, knottras och nålsticks. Jag vrider runt silverringarna och därunder bländar vitt oskadat kött som fridfulla zoner mitt i kriget. Sex timmar i solen var kanske att ta i, sex timmar med uttänjd valrosskropp och ögonen i Norrlands svårmod var kanske att twista med cancerkungen. Lägger mina svala handflator mot låren som fuktade trasor och tittar ut i trädgården där trastarna studsar med näbbarna daggmasktyngda. Nyklippt gräs skvätter bakom dem i hoppen och när de lyfter kan man se att de kämpar att hålla huvudena höjda. Fram och tillbaka. Mellan bo och maskmark. Fram och tillbaka. Om och om igen i precis samma flygspår. Om jag fyllde i deras vingslag med tusch i luften skulle jag få ett mjukt upprepande mönster från vår trädgård bort till trädkronorna bortom lekplatsen, en tuschbro över hustaken.

Söndagen doftar SPF, kaffe och svett.
Solfilten är min flygande matta hela dagen.

Naglarna är sorgekantade av de tidigare timmarnas ogräsrafsande. Jag stod knäböjd med huvudet inne bland vinbärsbuskarna och slet upp tovor av starka rötter som kilat sig kilometerlångt. Fullständigt omöjliga att döda. Men det är någonting fantastiskt med ogräsets växtkraft; och något absurt med att vi överhuvudtaget kallar det "ogräs". Likt förbannat lynchar jag grönskan tills händerna värker och svarar slött på mina försök att knyta dem; och vinbärsbuskarna står befriat ensamma, prunkande på mörka bäddar av täcktorv. När min mor närmar sig med falkblicken spetsad vrålar jag åt henne att behålla sina fascistiska kravkommentarer för sig själv: "DET DUGER UTMÄRKT, NU GÅR DU HÄRIFRÅN."

Hon gick. Med mutter i mungipan. Och sandalerna surt smällande mot hälarna.

Jag älskar min mor, det behöver inte ens skrivas, men hennes petiga "du-tror-att-det-duger-men-du-tror-fel"-mentalitet får ibland mina tänder att falla ur tills jag bara är ett enda oändligt vrål av DET DUGER UTMÄRKT, NU GÅR DU HÄRIFRÅN format av det köttiga slamshål som en gång var min mun. Jag vet inte hur många gånger vi stått som vid en gryningsduell med dammsugaren mellan oss, händerna i sidorna och dividerat om städningen är okej eller inte. Hon hittar en dammråtta under soffan, hon hittar en dammpartikel på sängbordet, hon hittar ett hårstrå virat runt borsten eller bajs på toaborsten. Bajs i tarmen. Hon hittar en iris i ögat och blänger argt på smutsfläcken som sitter på min ögonglob.

Sen är hon ändå en av de mest bekväma kvinnor jag känner. Loj i TV-soffan med grässmutsiga fotsulor på bordet och oduschat hår. Häller en vodkaslatt i ölen, läppjar och ser inte alls hur disigt solljuset strilar in genom fönstren vi borde tvätta. Men det är när någon annan gör något. När vi försöker please the woman. När jag försöker please the mother men alltid får veta att otillräckligheten rinner i mina vener tillsammans med blodet.

Och jag har blivit precis likadan.
"Det är lika bra jag gör det själv så att det blir bra gjort" är mitt modersarv. Det och tunnhårigheten, och hängbrösten. Jag drog verkligen en högvinst i det genetiska lotteriet.


14-06-01

Bokar in lägenhetsvisningar, gör bolånekalkyler och excelräknar skärrat på hur mitt framtidsliv kommer se ut med amorteringar och vuxenansvar, det där som jag borde haft de senaste fem åren men undvikit med stealthfunktionen hos ett topphemligt militärplan. Bara glidit genom molnen, susat runt, loopat och väjt ett gäng målsökande missiler som flera gånger snuddat vid karossen. Men det är väl hög tid nu. Det är hög tid. Jag kan inte fortsätta såhär längre, det är uppenbart för mig, det är uppenbart för min familj, det är uppenbart för alla som betraktar mig utifrån och ger mig de där hemska förstående leendena när jag försöker låtsas att jag "inte bryr mig". Jag bryr mig så jävla mycket att det känns som om skuldrorna är gjutna av betong. Jag bryr mig så jävla mycket att jag ljugit ihop lögner så trovärdiga om hur "okej jag är med situationen" att jag nästan köpt dem själv och stundtals kommer på mig själv med att intala mig att det är okej och whatever it's fine, rycker på axlarna och skämtar på min egen bekostnad tills jag lika gärna drämma en yxa i min mage för det är så ont det gör.

Och det är onödigt. Att skada sig själv, dag ut och dag in. Jag vet väl för fan hur onödigt det är, men mänskligt beteende är inte per automatik självälskande; det är självstjälpande och självhjälpande mot den psykiska ruinens brant. När man vant sig vid att må uselt fortsätter man fatta besluten som bibehåller status quo, det är inget spektakulärt mysterium - det är allmängiltigt och förståeligt. Och korkat. Jag gillar inte att framstå som korkad, framförallt inte inför andra. Inte inför mig själv heller.

Så jag letar efter ett hem, och jag är redo att ta bostadslånet (the dreaded bostadslånet som ska cementera mig i arbetsliv; som ska göra det oundvikligt att sukta efter lönen; som kanske kan knuffa mig ur handlingsförlamningen och ge mig ut efter ett arbete jag är mer bekväm i än det nuvarande - inte för att det är något fel med det, jag har avancerat, jag är uppskattad, det finns många fina sidor - men det är en osäker bransch, den ger ingen stadga; det är som att stå på ett drivande isflak och jag mår inte bra av otryggheten; jag vet vad jag behöver, jag behöver så djupa rötter att de nästan bränns vid av magman i planetens mitt - först DÅ är det bra), och jag är redo att köpa möbler. Att hänga Valdemars fina Höstsonaten som jag fortfarande förvarar hos A för att jag lovade mig själv att den var dedikerad det Nystartade livet, inte det gamla, stapplande.

Eller, nu skriver jag skit.

Jag är inte redo, jag är inte alls redo. Jag får panik och andnöd bara av att läsa orden där uppe, men jag kommer aldrig bli modigare och det kommer aldrig kännas bättre; det är bara att köra ändå. Med allt. Med allt som jag låtit vila så himla länge för att jag fegat ur, för att jag hittat på ursäkter och gömt ansiktet i händerna så fort kraven börjat nypa skinnet. Det är bara att köra ändå, för jag är inte korkad. Och jag är inget barn.

Herregud, jag är ju inget barn längre.

31 maj 2014

14-05-31

Koppen är full, glaset är tomt, vi startar om och glömmer allt.

Sommaren gör något slags fegt intåg, lämnar rummet men kliver in igen. Jag hittar kattens första fästing bakom örat och pincettar bort den med huvudet intakt och de fjuttiga benen argt sprattlande. "Sorry" säger jag och bränner honom under tändarlådan. Det knastrar som ett dödens tomtebloss när hans lilla själ lämnar världen och där står jag med bödelhuvan dragen över ansiktet och stanken av kokt blod i näsan.

Kirskålen prunkar, mördarsniglarna frodas, celluliterna blir brynta och nackhåren svettkrullas där bak. Det är dagar av lättja blandat med kontorets oro och fullklottrad filofax. Det är dagar av verandaligg och nätter av drömtomma timmar. Det är stress över måsten, borde, ska och kan inte. Det är samma gamla vanliga och ändå alltid nytt. Benen är epilerat knottriga men tänderna oborstat sträva - det räcker med en lördag för att vardagsrutinerna ska sjunka som iskrockade skepp. Plötligt vaknar jag när solen står som högst, plötsligt står tandborsten bortglömt torr i badrumsglaset, plötsligt minns jag inte när jag bytte underkläder sist. Var det i torsdags? Tränade jag inte i torsdags? Vaga minnesbilder av en flåsig löprunda och Runkeeper som instämmer, jo det var i torsdags. Min träning, den är ett kapitel för sig. Jag är mitt i någon extremfas av förändring och renlevnadsliv där allting kretsar kring kolhydrater och att vara alkoholfri. Löpskorna snörs ofta (men konditionen är kass), det är huvudvärk rätt ofta och hela systemet är ett haveri en masse. Köttet saknar allt det fick förr men psyket är tacksamt och jag vet så väl att jag behöver det här. En paus. En reboot. En kroppslig makeover som en skötsam pullover.

Gud, nog med rim.

Nog med mycket av det dåliga och in med det duktiga, så kanske det blir en rättfärdighetens kvinna av mig också en dag. En sån där självgod och behärskad typ med politisk blogg och smoothiefrukostbilder på Instagram. Som älskar träning och kallar mat "energi för kroppen". Som klipper hästlugg, använder ögonfransserum, föreläser för nykterhetsförbundet, höjer näven för "kampen" (mycket osäker på vilken kamp), unnar mig högprocentig choklad och alltid alltid alltid är gla'!

Nej.