Björnen har skjutits i Grövelsjön och mamma sitter med förstörd min och slokande axlar över tidningsartikeln. "Nu är han död" mumlar hon sorgset, lyfter koppen och trutar med munnen så att överläppens mjuka skinn veckas. Det är en solklar majdag med prydliga dimslöjor som skyns accessoarer men björnens blodsmetiga päls lyser starkare i mammas ögon än solskenet. Hon ser ut som om hon behöver dränkas i vodkaglömska eller kramas om. Jag kramar om. Vilar pannan mot hennes huvud och viskar "Din hårbotten luktar smutsigt." 

Det är en gryning bland gryningar och cheddarskivorna svettas på marmeladsmörgåsen. Jag står lutad mot köksbänken med munnen fylld av polarkaka och blänger ut mot grannen vars mjäkiga katt hukat stryker över gräset så att magen blir blöt av dagg. Hon är en riktig mes det där djuret, till och med småfåglarna får henne att skyggt rygga tillbaka och lomma tillbaka in i huset. Nu krälar hon in under sockertoppsgranen och börjar intensivt lapa tassarna. Spärra ut klorna. Komma in med tungan i alla skrymslen. Jag tuggar i mig den sista brödbiten, stänger av kaffebryggaren och torkar av diskbänken med wettexen. Mitt armband raspar metalliskt mot stålet och jag ögnar klockan med en motvilja som nästan tårdryper ur mig. Dags att klä sig. Kladda svärta i ansiktet. Kavla strumpbyxor på cellulitskvalpande lår och missnöjt loska spegelbilden med vreden som en svettmustasch under näsan.

Alltid samma loop.
Vanedjuret bökar trött i min bröstkorg, gnager lakoniskt på ett revben och bajsar på hjärtat. Vem är jag att nedlåtande kalla grannkatten mesig när jag själv är det mest livsskygga jag känner.

Loskar spegeln.
"Gå till jobbet, le."

Går då.

Biter underläppen tills den skvimpar från ansiktet som ett uppsvullet lik på strandkanten, söndergnagt av hungriga fiskstim. Låser in mig på kontorstoaletten, lutar kroppen tungt mot handfatet och stirrar likgiltigt in i spegelbilden. Näsans porer som slukhål och flammigt scharlakansskinn spänner över kindknotorna. Bakom pannan bultar det. Enträget. Som om jag bär ett litet odjursbarn i mina bihålor. Där kverulerar den vilt med hjärtslag hårdare än knytnävsslag. Boxar mitt kranium och äter sig svultet in mot frontalloben, hungrig på den grå meningslösheten. När jag böjer mig ner för att skvätta ansiktet i svalt vatten så känns det som om odjursbarnet precis satte huggtänderna i en nerv. Smärtan far ända från pannan, rätt över skallen och landar i nacken där den fjädrar ut sig som en blixtrande påfågelstjärt. Hela mitt skulderparti är ett fyrverkeri. Mumlar svordomar ner i porslinet och låter en seg salivsträng segna ner mot avloppet. Ett tag dinglar den som ett pendulum från munnen, svajar i takt med sekunderna och räknar in dem. En, två, tre. Jag vet inte om jag gjort annat än räkna sekunder i dag. Stumt ljudat siffrorna och planlöst knappat in saker på datorn. Ett ord där. Ett här. Infogat i Excel. Klibbat post-it i pärmen och behärskat smilat åt kollegan man vill be lägga sitt huvud på en het spisplatta och sussa gott. "Nej du har säkert rätt" log jag och tänkte att du har så in i helvete fel och snälla, kan du inte testa eutanasi i helgen?

Jag är riktigt värdelös i dag. Ett dränage på kontorskroppen som det sipprar effektivitet ur tills mina steg ljudligt plaskar där jag tungt lodar genom korridoren. Axlarna går först. Framskjutet kutade. Som en nedstämd bulldozer med härjat hostande motor. Men jag vet inte om det beror på sjukligheten i cellerna eller vekheten i sinnet. Det är nog det sistnämnda. Apatin och allt. Den allrådande tröstlösheten som infekterar varenda jävla tanke jag krystar ur mig. Den imbecilla interna loopen:

VAD SKA JAG GÖRA HERREGUD MITT LIV JAG GÖR INGENTING JAG VÅGAR INGENTING JAG VILL INGENTING VAD SKA JAG GÖRA JAG FYLLER 28 JAG FYLLER SAMMA SIFFRA SOM ALLTID FÖR INGENTING HAR FÖRÄNDRATS ABSOLUT INGENTING HOPPLÖSA JÄVLA KOSSA VEM BRYR SIG OM DET ÄR 2013 ELLER 2007 DET ÄR FORTFARANDE SAMMA SKIT SAMMA SKRÄPMÄNNISKA SAMMA ÅNGEST SAMMA PANIK SAMMA VILSENHET SKIT NER DIG SKIT NER DIG OCH NU SKRIVER DU OM DET HÄR IGEN HA HA DITT JÄVLA SKÄMT SKIT NER DIG ÄT MER BLI FETARE VEM BRYR SIG SNART DÖR DU GOD BLESS YOUR FATTY SOUL AMEN SUCKER.

I versaler också. Som ett konstant vrål ur outröttliga lungor. Mitt självhat är en riktig kämpe, en överlevare av högsta rang med guldstjärna i vildmarksliv. Det skulle uthärda WWIII, det skulle stå segrande kvar; vid full vigör; efter en atombombsexplosion. Mitt självhat är en diamantbevingad kackerlacka på vidrigt kvicka ben som hittar alla mörka vrår som finns i en människosjäl.

Den är så äcklig.
Så jävla äcklig.
(Precis som jag).
Tack kackerlackan, tack.

Gryning i plommonlila morgonrock och naglarna nedbitna till köttet. Benen skälver när jag står vid köksbänken och smetar smör på den rostade brödskivan; egentligen vill jag inte alls äta med mina smaklökar bortruttnade i söndervattnad tungmylla, alla tuggor är idisslat ingenting och näsan känner ingen skillnad på diarréstänkt toalett och nybryggt kaffe, men äta bör man annars blir man smal vacker förtjusande benget dör man. Tänk att bli en benget. Stolpa runt som ett avgnagt kycklingben med knotor spretande och ben sköra. Med arg suck drar jag hårdare åt morgonrockens skärp och stryper tarmflödet, slänger bregottpaketet tillbaka in i kylskåpet och smäller igen dörren. Den stängs med ett otillfredsställande mjukt duns. Vekt. Så jag hugger istället smörkniven i köksbänken och vrålar gutturala svordomar över fetman, förkylningen och fredagens förjävlighet. Satans jävla fredag. Satans jävla dagen före födelsedagen och den återkommande jävla påminnelsen om att åren går men min värdelöshet består. Satans jävla fetma som aldrig lämnar mig och satans jävla förkylning som till och med förvandlar bregott till ingenting. "Och du kan dra åt HELVETE" skriker jag tillslut åt katten som med nedlåtande uppsyn sitter uppflugen på spisen och svanspiskar pälstussar åt alla håll. Han bara glor. Opåverkat. Van vid mina hysterier. Slickar nonchalant ena tassen och smeker morrhåren som en mustaschvridande aristokrat. "Ibland hatar jag dig" snäser jag, greppar tag i smörgåsen och går till matbordet med så morgonstyva steg att kaffe blaskar ur koppen och skvätter över parketten. Svärskriker över det också. Svärskriker åt lokaltidningen. Svärskriker åt min spegelbild som en blandning mellan Döden och Dan Akroyd. Svärskriker åt vågen som visar en siffra jag desperat hanterar genom att dissociera. Svärskriker extra högt åt att någon förinställt radion på Vinyl 107.7 där de två programledarna skrockar urusla jävla skämt om hur kul det vore med en hund som heter Adolf. Eller Jesus. Eller Bajs. "HELVETE VAD ROLIGA NI ÄR" skriker jag mot radion tills förkylningshalsen eldglödgat brinner och jag slickar husets innerväggar med eldtungor.

När jag lämnar huset känns det som om jag lämnar ett brinnande inferno bakom mig, katten inlåst i flammorna och jag den ryggkrökta pyromanen som hastar bort i skuggorna. Eller hasar. Jag hasar bort till kontorsskuggorna, gömmer mig i den mörkaste vrån med datorn som dimridå mellan mig och kollegorna och ber ihärdigt att alla bara ska lämna mig ifred i dag. Låt mig bara multna här i hörnet som svartmögel och spy yr mig små farliga spormoln, något mer duger jag inte till.

sjuk. i hans säng. instagrammar katt. dricker te. hör fågelsång. hostar. snortar snor. sjukskriven for life eller till torsdag. vill ha whisky stesolid eller eutanasi. dubbelhakan pressad mot bröstet. han ringer jobbsamtal. bla bla redigera bla högerspalten bla bla förminska bilden. mitt tandkött värker och jag ser ut som en nyknullad grisfitta. svullet röd. nu hostade jag. det gjorde ont. helvete. barn gapar. teet har kallnat. vem orkar raka mina ben? låren klibbar ihop, hängpattarna är döda duvor som ruttnar. bla bla gå in på utseende ta aktivera widget bla bla. kollegan mailar att hen tar min föreläsning med ett infogat litet "jag är också förkyld men är på jobbet ändå, sån är jag." yeah well fucking awesome for you, hoppas Gud ser din arbetsiver och skänker dig en plats långt fram i Himlens grand prix. vroom vroom med din ambitiösa lilla röv som fjärtar naturgas.

skona mig.

host igen. sveda igen. tänker ligga här tills jag avlider och långsamt dekomposteras ner i madrassen. katten kan tugga på min vagina. gräva in sig i mitt lik som vore jag en grotta. bajsa på min lever.

åh gud. var är apokalypsen när man behöver den?

Jag äter min fattigmanssallad på överbliven kokpotatis och tomat, bryter itu en knäckebrödsskiva och låter bitarna suga i sig av olivoljan på tallriken. Det är ljust i lunchrummet. Och sparsamt möblerat. Bestickslamret ekar mellan de vita väggarna; knivgnisslet tassar utmed listerna ända till utgången och försvinner med aprilblåsten. Jag cirklar brödbiten i vätan tills den blivit mjuk, fingrar upp den till munnen och mosar det äckliga kletet mot gommen. En av kollegorna kommer in och slamrar glatt lunchlådan i bordet. Ljudet av stolens metallfötter som dras ut är öronsprickande, jag kan känna trumhinnorna bågna inåt. "Har du redan ätit färdigt?" Jag tittar ner på min tallrik, "Uppenbarligen" och gör en halvmesyr till grimas. Bara halva ansiktet hänger med, resten har fullt upp med att hålla tårkanalerna i schack. Kollegan börjar käckt gräva i sin medhavda mat med gaffeln. Skär gedigna bitar gråstekt fläskfilé och doppar i potatissallad. Jag känner bröstet bli rödflammigt av den återhållna gråten och lägger döljande handen mellan nyckelbenen; min handflata är sval och kyler det heta ledsna. "Har det gått bra i dag?" Kollegan tittar på mig med glad min; hon har den där sortens ekorrblick som stissigt hoppar mellan tallegrenarna, ibland tror jag hela hennes kropp vibrerar av entusiasm. Alla hennes kläder måste falla isär när sömmarna darrar ur sina fästen. "Dagen har gått" svarar jag. Och jag vet precis hur likgiltigt och drygt det låter men jag är usel på att skådespela; mitt väsen andas orkeslöshet och orden likaså. Om jag försöker föreställa käckhet och joie du vivre när jag mår såhär blir det hela en enda tragisk tv-film som TV3 sänder vid midnatt. Plastiga skådisar, pinsamt manus och skymtar av mikrofon i varannan scen.

"Har det hänt något?"

"Nej, det är ingen bara ingen bra dag."

Plockar ihop mina grejer, går till kontorsköket och undsläpper en inälvsdjup suck vid åsynen av den nerslabbade diskbänken och matresterna i diskhon. "Människor" mumlar jag och börjar wettextorka  alla ytor. Gnuggar spisen, rengör microvågsugnarna, svabbar fläkten när jag ändå är igång. Väl inne i städandet känner jag att jag skulle kunna göra det här resten av dagen; bara låta trasan ge mig russinhud och omge mig i ett moln av citrondoftande spray.

Jag måste nog bli städerska. Det är mitt kall.

Kudden är knölig och atmosfären under täcket tropiskt. Väggarna bågnar inåt som om sovrummet vill implodera och jag räknar innertakets kvisthål ända till dess mörkaste vrår. Sömnappen registrerar mina frustrerade rörelser som seismografen vid Eyjafjallajökulls fot och jag begraver ansiktet i madrassen som om jag låg felvänd i likkistan med munnen full av sammet.

Sov nu.
Sov.
Håll käften hjärnan.
Sov.

När jag vaknar är det med gryningssolen som glödspett huggna i ögonen och kattens dåsande kropp draperad över halsen som en lurvig strypsnara. "Är du seriös?" rosslar jag och skjuter bort odjuret tills han surt dunsar ner på lakanet. Han stirrar hatiskt på mig; pärlemorständerna som småspik i käften. Morrhåren vibrerar hotfullt. "Jävla idiot" väser jag och klamrar ur bädden som en desorienterad krabba. Styva ben som spretar åt alla håll och skalet sprucket - man kan ana den sårbara köttigheten där under, mörbultat öm. Otillräcklig sömn är som att traska runt med en spikklubba djupt begravd i skallbenet. Skaftet guppar i stegen och blodet sipprar i stillsamma rännilar längs tinningarna när jag lodar mellan kök och badrum för att göra mig iordning. Espresso i munnen. Tandborste i munnen. KAJAL I ÖGAT, RÄTT I ÖGAT och en hysterisk krigsdans av sveda framför spegeln. Ögonvitan svartstrimmig.

"Lyckat" säger jag till spegelbilden. "Du är så lyckad. Och värdig. Och hoppas du blir påkörd av en lastbil och dör."
Fastnaglad i långtradarens grill som en intorkad fluga.

Sol regn hagel sol regn regn mulet dystert depression ställa mig i kontorets kök och monotont dunka pannan i spisfläkten låsa in mig på toaletten och kissa i en halvtimme tills blåsan kikar ut genom urinröret som en nyfiken liten inälvsfisk gå tillbaka till skrivbordet stirra ut genom fönstret sol regn sol regn mulet dystert depression.

På något sätt driver dagen förbi tills bara slatten skvalpar i botten som det kalla kaffet i koppen men jag vägrar dricka upp äcklet så det splashar bara runt däri och vägrar försvinna. En timme tjugo minuter kvar, en timme nitton minuter och fyrtiosju sekunder kvar, en timme åh skona mig en hel timme och röven värker mot stolen, hjärnan ömmar i skallkupan, självförtroendet har tagit livet av sig och dinglar från själens bjälke där den svingar fram och tillbaka fram och tillbaka i de unkna vindpustarna från mina lungor.

Inte för att jag vet vad jag ska göra hemma för där väntar bara det jamande odjuret och en tvättkorg som behöver tömmas, och där väntar träningstvånget och gympaskorna prudentligt ställda intill crosstrainern, och där väntar mamma med munter uppsyn (”Nej jag orkar inte berätta om min arbetsdag, fråga inte ens” säger jag och gör vitt brus-ljud med min tjocka tunga som beskrivande läte för dagen) och där väntar pappa med butter uppsyn, och där väntar meningslösheten tröttheten alla trista ö-ord som finns.

Jag försöker fylla min tid med vettigheter (skriva, jouren, litteratur, motionera) men skrivandet går åt helvete, jourarbetet kommer i ketchupströmmar då och då, litteraturen blir till ett kapitel som blir till tre ofokuserade sidor som blir till ”Jag har i alla fall orkat läsa Galago” och motionen.. snälla. Jag är Sisyfos och övervikten är mitt berg, hur ihärdigt jag än rullar den jävla stenen upp på bergstoppen så rullar fanskapet tillbaka och över mig på vägen ner. Jag önskar jag bara kunde få sluta älta min kropp. Jag önskar jag bara kunde få slippa den här ångesten och det här självhatet för den ådersförkalkar mig stel tills jag knyckigt rör mig runt i livet som en lytt Quasimodo.

Kroppsfixering är pinsamt. Det är vad det är. Pinsamt.

Femtiofem minuter och tjugotre sekunder kvar. Sen ska jag hem. Och rulla min sten. Igen.