28 aug 2014

14-08-28

Naglarna är som allra renast efter disken. Jag fyller vinglaset till brädden och sätter mig intill mamma i skinnsoffan. Överkroppen ömmar av muskelvärk när den faller ihop mot kuddarna, det känns som om inälvorna är blåslagna. Tack gymmet, det lönar sig verkligen att träna. Fet och ful är man, och ont har man, träning är sannerligen vägen till tillfredsställelse och frid.

Lillebror visar en kavalkad av semesterfotografier där han och flickvännen ler som fotogeniska klichéer. Jag önskar att jag hade en hel vinflaska att tömma rätt ner i strupen, speciellt när han visar upp en bild där han poserar intill sina "framtida svärföräldrar" med ett självbelåtet, vitt leende. Hur gör man för att se sådär bekymmersfri ut? Hur gör man för att leva? Mamma fnissar glatt medan lillebror klickar fram bilderna på TV-skärmen. Hon är verkligen salig över den där skiten. Över min brorsas kärlek, över hans starka armar som flugfiskar i en finsk älv nära ryska gränsen. Det gör henne så jävla lycklig att se sitt barn må bra, och där sitter jag i all min jäsande misär - ett 29-årigt skrumpet lingon som inte ens husmusen vill äta upp. Jag gör henne illa med mitt leverne, ni skulle bara veta. Ibland tror jag faktiskt det vore mer skonsamt att knivhugga henne rakt i hjärtat. Då skulle hon segna ner och slippa se mig fortsätta min missnöjda balansgång genom livet. Det skulle göra henne gott, jag skämtar inte. Det skulle göra henne riktigt jävla gott.

Det var aldrig min mening att bli en olycksbringare. Redan som barn hade jag extravaganta planer på rikedom och framgång; som tonåring höll jag fortfarande hårt fast vid den vanföreställningen och bläddrade genom karriärsidéer som skulle leda mig till pengarna - och tryggheten. Ekonomi. Business. Juridik. EU. Storkoncerner. Jag var en nitisk sjuttonåring, det var nästan pinsam att se mig plugga inför proven med svettpärlad frontallob och framtidsfokus som en vass egg. Jag skulle BLI, inte vara.

Sen blev jag arton och allt gick åt helvete.
Ambitionen rann ut med fittsafterna.
Drivkraften slog bakut och gav mig blåtiror.
Fuck karriär. Fuck pengar. Fuck succé.
Och hej humanism.

Och nu är man ett 29-årigt misslyckande, bara för att den där artonåringen inte hade vettet att bibehålla den raka sträckan av MVG och segla in på en prestigefylld utbildning. Nejdå. Istället skulle hon flytta ihop med ett övermoget surkart till man, gå upp 25kg i vikt i hans psykiskt tärande sällskap och få alla sina gnistor dränkta i hans jävla spott.

Jag önskar jag kunde boxa artonåringen i ansiktet, och jag önskar att jag kunde kukspräcka det där övermogna surkartet till man med mitt knä och skrika åt honom att lämna barnet ifred. Det där dumma lilla barnet. Det där.. dumma.. lilla naiva och okunniga barnet.

14-08-28


Lillebror återvänder efter veckorna med sin internationella kvinna. De har kuskat runt i Europa och han har köpt hem rumänsk vodka för 5€ som han rullar ur tidningspapper och överräcker till mamma. Han ser glad och frisk ut. Stark. Som en blond ardenner. Vi sätter oss ner runt köksbordet och han berättar lite om hur det var att träffa hennes släkt och familj, äta på lyxrestaurang i Tallinn (trerätters med vin för 60€!), snava på kullersten och spela saxofon med sin blivande svärfar. Han säger så. Blivande svärfar. Jag har aldrig sett min bror kär förr, allra minst älskande. Men han är fullständigt absorberad av den här intellektuella donnan med två magisterexamen i politik och historia; hon som blivit utvald av tretusen studenter att vara trainee i Bryssel; hon som arbetat på ambassad i Turkiet och ser ut som en miljon välspenderade kirurgiska dollar. Han älskar henne och det är fint att se, än finare när det är så uppenbart att hon i sin tur avgudar honom.

En intelligent, vacker och kunnig kvinna som en dag kommer arbeta högst upp bland molnen och håva in pengar som en akvarieägare håvar in döda neontetror på morgonen. Det är otroligt vilket fynd han gjort. Det är som att snava över Hope-diamanten, det är som att falla ner i en pool av pärlemor. Den lille slyngeln.

Jag har alltid avundats min bror hans lättsamhet och joie du vivre. Axelryckandets Mästare. Posterboy för "Det Löser Sig" och "Chilla för fan!" Hur han hanterar sitt livs första riktiga kärleksrelation avundas jag också. Allt är så okomplicerat. Han tar flickvännen hem till oss, låter henne BO med oss, presenterar henne för sitt killgängsentourage och flyger sedan över till Finland och umgås helt lojt med hela hennes familj och släkt. Spelar saxofon med hennes musikerfarsa. Går på hennes morsas konstutställning. Älskas av alla, älskar alla, det är lugnt, det är fint, det går bra, det löser sig. Inte ens när han är på väg hem från Arlanda och SJ förlänger resan med tre timmar blinkar han till. Det är lugnt. Han snackar med snubben i sätet bredvid om de svenska järnvägarna och får ett visitkort i utbyte av en chef på Trafikverket. Lugnt. Chill. Det går bra.

Inget ältande. Inget smolk tillåts i bägaren. Oroligheter är för töntar.

Och här stretar jag hysteriskt i min kvicksand av överanalys, ångest och gråt som dagligen hotar att sluka mig hel. 


Jag vill vara mer blond ardenner och mindre Ior.
Herregud, jag vill verkligen.

27 aug 2014

14-08-27

Jag fångar en spyfluga i vingen. Lucilia sericata. Common green bottle fly. Den vibrerar så ursinnigt mellan fingertopparna att den blänkande oceankroppen mister konturerna. Först vill jag äta den. Sen vill jag mosa den. Men allra sist gläntar jag på balkongdörren och låter den flyga. Pillersyran guppar i svalget. Medicinsmaken. Middagen är redan ett borttonat minne i munnen. Inte för att det var någon bra middag. Eller, jag var inte bra. Entrecôten var blodig, knipplöken smörkokt mör, broccolin vitlöksstinn. Och jag var ledsen. Jag är ledsen jämt nuförtiden, det börjar tära på alla runtom mig. Ingen undrar längre vad det är när jag försvinner till övervåningen med ett god natt klockan sex på kvällen. Det finns ingenting att fråga om, jag vill ändå inte prata. Jag hatar att prata om saker. Bla bla bla prata prata prata. Vad hjälper det? Flyende ord som vittrar i luften men inte ens lämnar lite damm efter sig på golvet. Det är bättre att skriva. Då stannar orden kvar. Någonstans. I rinnande ettor och nollor som på sci-fi film från 90-talet när allt internet var svarta bildskärmar med rinnande nummer. Titta, det där är internet. Jävla skitställe det här också, visst är det? Ett jävla dynghål av dumhet, ångest och ensamhet. Fattar inte att jag är 29 och skriver precis likadant som när jag var 15. Samma tjej, samma medicinsmak i svalget. Man kan spy för mindre, det kan man verkligen. Man kan spy, sleva upp slafset med händerna, gnugga det i ansiktet och låta magsyran fräta bort huden tills man är en vandrande jävla blodmask med äckliga vita muskeltrådar som spänner in i köttet. Jag vill bada i mitt eget kräks. Sänka kroppen i ett kräkfyllt badkar och smälta ihop med maginnehållet som en biologisk jävla smältdegel. Fan vad jag kan dra åt helvete. Jag och min jävla ledsnad, jag och min patetik.

Jag drar åt helvete och hamnar på gymmet. Såklart. Kränger på mig träningskläderna och skäms nästan så intensivt över min kropp att jag byter om inne på toaletten, men jag låter bli för det är så vansinnigt töntigt. Byta om inne på toaletten. Är jag en jävla 13-åring med knoppande tuttar och enstråig könshårsutväxt eller? Jag byter om bland alla andra. Jag ser mig i spegeln och tänker Du borde ta och dö ditt jävla as. Inte för att jag vill dö, men jag vill döda det jag ser i spegeln. Personen. Fegheten. Fulheten. Träningstightsen håller ihop mig som svart korvskinn. Jag ser ut som en blodkorv, en knögglig jävla finsk grynblodkorv. Mer korv än kvinna, tänker jag. Högre fett- än kötthalt. Lägre IQ än den genomsnittliga blodkorven som säljs varmbolmande ur den finska lilla matvagnen på torget. Man får den inlindad i prassligt papper och håller den som en glass av ond bråd död.

Springer tre kilometer på löpbandet för att "värma upp" som de där träningsmänniskorna säger. Som om jag behöver värma upp. Det räcker med att jag kämpar på mig träningsbehån för att jag ska vara genomsvettig och muskelmjuk. Det räcker med att jag öppnar gymdörren och känner stanken av hälsofascism för att jag ska bli genomblöt av ångest. Värma upp? Kyl mig. Svalka mig. Rädda mig för fan, någon.

Efter löpbandet pumpar det ur svettkörtlarna. Ingen annan svettas där inne. Ingen. En nätt liten kvinna med röv som två hårt pumpade handbollar skuttar obehindrat bredvid mig i 11km/h. Jag vill boxa hennes sköra jävla käke från sidan. Jag vill höra tänderna knaka till och se dem falla ur hennes pimpinetta och välmålade lilla mun. Jag vill sparka henne rätt på fittan tills hon är mer köttmos än kön. Fan, fan, fan. Fan för mig och mitt ursinne, fan för mig och min avund, fan för mig. Och om någon ENDA JÄVEL försöker tala med mig om att man inte ska JÄMFÖRA SIG med andra så kan jag fucking presentera den jäveln för Herr Yxa som gärna hälsar på mitt i natten. Kanske Herr Yxa vill sova över mellan hjärnhalvorna? Kanske Herr Yxa vill fucking KLYV...

Okej.
Okej.

Trevligt ändå att man blir så glad av träning.
Uppåt. Får ett rus. Det naturliga knarket. Trevligt för mig.
(Håll käften.)

Efteråt, i duschen, har jag tur och får stå ensam mot det vita institutionskaklet. Armarna gör ont, låren gör ont, ögonen gör ont för jag grinar i duschen så som jag alltid gör när jag önskar att jag bara kunde slippa mig själv ett tag. Kliva ur kroppen. Kliva ur tillvaron. Ta semester på havets botten. Kanske se en jättebläckfisk, eller återupptäcka megalodon. Följa en djuphavsfisks lanterna genom mörkret. Hänga med Triton. Sova i tång. Lägga ett sandkorn på tungan och låta den förädlas till en pärla.

När jag kommer hem är jag hemsk. Mot alla. Otrevlig och hätsk. Diskar hetsigt argt, torkar ursinnigt bort tårar med torktrasan och klarar inte ens av att mata katten utan att kalla honom Jävla pissnylle. Och när jag sedan orkat ta mig igenom middagen, diskat undan allting och hatiskt slitit upp återbetalningskravet från Skattemyndigheten går jag upp hit till datorn och skriver den här jävla värdelösa dyngan. Time well spent. Verkligen. Bra tjejen. Bra gjort. Titta bara. Vilken jävla tirad av i-landsproblem. Du borde få pris för fan. En stor pokal. Rätt i ansiktet. Din jävla idiot.



22 aug 2014

14-08-22

Grönt te, Voltaren och vinfattigdom.

Läkaren ringer inte och alamerar om hemska provresultat men kroppen fortsätter värka och jag börjar ge upp. Gör ont då. Gör det. Bulta, mola, svid och värk. Trasa och söndra ditt jävla härk. Jag drar ett djupt andetag och känner luften hugga till i nacken och mellangärdet, tar en klunk av det blaskgröna varmvattnet och knycklar ihop kladdade post-its med utgångsdatum någon gång i våras. Skrivbordet borde städas. Struktureras. Pärmarna organiseras och jag lobotomeras. Men det är svårt att musta samman engagemang när klockan tickar mot arbetslösheten och kontoret mer påminner om den gröna milen än ett jobb. Jag nonchalerar mer eller mindre allting och alla. Rycker på axlarna till de nästan hoppar ur sina gängor. Tar emot lönespecifikationen med ett sardoniskt leende och betalar in månadsavgiften till a-kassan med detsamma. Varför sitter jag ens här och deformerar ryggraden ytterliggare i IKEA-stolen som skaver kotorna till benmjöl? Jag är ångest och spända muskler, ihopdragna skuldror och värkande leder - det har gått så långt att jag inte längre vet om det är psykosomatiskt eller lämningar av faktiska inflammationer. Vem vet. Inte läkaren i alla fall. 1700-kronorsläkaren med sina pastellmålningar och osäkra diagnoser.

Det låter bittert. Och moloket.
Men egentligen är jag nog bara orolig.
Riktigt jävla magknipande orolig.

I försök att mota bort oron gör jag allt det där som man ska göra för att må bra; äter hälsosamt, tränar duktigt, torrskrubbar huden, lägger en återfuktande ansiktsmask, ser på Here Comes Honey Boo Boo, sminkar mig prudentligt och bokar tillsammans med moster och mamma en charterresa till Gran Canaria. Det där sista vet jag inte om jag mår så jävla bra av dock, för är det något jag avskyr med fientligt förakt så är det solsemester. I synnerhet till turistfällor där poolen är gulmjölkig av kiss, tyskarna paxar solstolarna i gryningen och ginet i barerna är så frätande dåligt att man borde torka bardisken med den, inte munnen. Men min moster är nybliven pensionär och det enda hon önskade sig var en resa till Gran Canaria med "mina bästa vänner" - så vad har jag att sätta emot en utarbetad undersköterska som dedikerat sitt arbetsliv åt att ge dementa åldringar värdig vård? Ingenting. Resan är bokad, bungalowen utvald, området hektiskt och nära ligger en gay-vänlig resort varpå min moster plötsligt hoppas på dragshower med fjäderartisteri. Jag ville unna oss en fyrstjärnigt ställe med högtflygande recensioner men blev bryskt neddragen i förnuftigt finnetänkt á la Vinterkriget vilket innebar avsevärd kvalitets- och prissänkning. "Då kan vi spendera mer på restaurangerna! Och bara du är lite full hela veckan märker du inte ens om hotellet är hemskt!"

Mamma har svar på allt. Det är hennes superkraft.

Men bortsett värk och bortsett novembermånadens annalkande infernoresa till ovärdighetens Mecka så är det fredag och jag far snart till A.

Det är också en typisk grej som får mig att må bra. A. Min favoritgrej.

(Objektifierar honom alltid, han är The Thing fo' my well-being.)

19 aug 2014

14-08-19


Mol, hugg, vrid, kvid. Repetera. Mol, hugg, vrid, kvid.

Ända sedan flygplatsincidenten med kroppen torterad i långa köer timme efter timme har ingenting inuti mig mått bra. Ländryggen har fått en egen puls som bultar ut mot ryggraden och domnar lårmuskeln, äggstocken har fallit in i epileptiska kramper och resten av inälvorna bråkar lynnigt med varandra under fettlagrets vita mur. Jag ringde vårdcentralen och fick höra "Det finns inga läkare!" Jag ringde gynmottagningen och blev milt utskrattad av en finlandssvenska som undrade "Är det inte bara träningsvärk?" Jag har vaknat kallsvettig varenda natt och googlat så många symptom att min sökhistorik är en hypokondrikers dagbok. Tillslut fick jag nog och bokade in mig hos en privatläkare som tog ettusensjuhundra för att fingerknulla mig. Hon bökade och stökade, den gråbleka luggen guppade, plasthandsken skavde mot slemhinnorna och på undersökningsrummets väggar hängde lugnande lantmålningar med vidsträckta fält och blommande ängar. "Hittar du något där inne?" skrattade jag krampaktigt och kände ångesten krumbukta i bröstkorgen samtidigt som hon klämde på livmodern. "Jag hittar bara friska äggstockar!" svarade hon käckt, blåste undan sin gråblå lugg, sköt ifrån stolen och bad mig sitta upp. Jag satt upp. I trosor och behå. Det prasslande britspappret under min svettblöta röv och andetagen fladdrigt nervösa i munnen. "Jaha, det här var ju trevligt. Lite petting på en måndag eftermiddag" skämtade jag desperat, och idiotiskt. Som jag alltid gör. Vafan sa jag? Hon log osäkert, slet av sig handskarna och försvann iväg för att analysera mina flytningar i ett mikroskop. 


Herregud, så jag hatar läkarbesök.

Jag klädde snabbt på mig och SMS:ade min man att jag precis blivit fingerknullad av en Inger. Precis när jag skickade iväg meddelandet kom läkaren tillbaka in och pratade något om förhöjt antal vita blodkroppar men osäker diagnos. "Osäker diagnos men säker räkning!" skämtade jag igen. IDIOT, IDIOT, IDIOT. Hon klappade mig tröstande på knäet, knapprade lite på datorn och sa åt mig att lämna urin- och blodprov. "Lika bra du lämnar avföring också, och sen slänger jag in ett graviditetstest gratis." Gud, tänkte jag. Hon slänger in in ett graviditetstest gratis och tycker säkert att jag borde niga, bocka, applådera och le. Här ber hon mig kladda i min egen skit samtidigt som hon tömmer mitt bankkonto. Man borde blivit läkare och öppnat en privatklinik, det borde man verkligen gjort.

Sen neg jag. Bockade. Applåderade och log. Lät sköterskan nåla blodet ur armvecket och bar med mig tre provrör hem för att samla in min tarms hemligheter. Herregud, är detta att vara människa så vill jag inte längre vara med. Är detta att vara sjuk så hoppas jag på en lastbilsfront som kör rätt in i mig en dimmig augustigryning.

Nu har en dag passerat sedan läkarbesöket och inälvorna slåss inte lika vilt. Läkaren har inte ringt alarmerande angående proverna och jag börjar tro att det bara är någon lätthanterlig liten inflammation ändå som elakt bränt inuti. Jag hoppas det i alla fall. Jag har tillräckligt med annat som bränns inuti, tillräckligt med annan jävla livsdynga som skvalpar utanför tarmsystemet och fräter. Som att dagarna tickar ner till arbetslösheten. Som att jag börjat söka arbeten i Stockholm men inte alls har någon plan för vad i helvete jag ska göra där. Köpa en löjlig enrummare för 1,5 miljoner i Nacka? Bo i en IKEA-kartong under bron? Som att jag inte orkar ta itu med någonting annat än att tugga mat, svälja vin och gå upp i vikt. Det där är mina enda tre prestationer. Tugga, svälja, öka. Har jag tur och är med min man kanske jag lyckas knulla också, men där går gränsen för min ambition.

Jag minns hur det kändes att vilja BLI. Nu känns det bara som om jag är. Dag efter dag. Skvalpar med, tar en kallsup, rosslar och guppar vidare. Man behöver inte ligga stilla och salivrinnande i en sjukhussäng för att vara en grönsak, titta bara på mig. Jag är en jävla zucchini och mig ser ni inte i någon sjukhussäng. Jag stolpar runt där ute i världen, blint och patetiskt. Svajandes från sida till sida.

Hej och hå.
Hej. Och hå.


12 aug 2014

14-08-12

"Vi måste säga upp dig."

Jag svarar lakoniskt, som om jag redan svalt tusen piller. "Men du kommer inte ha några problem att hitta ett nytt jobb, du är attraktiv på arbetsmarknaden!" Sommaren är mjölkig utanför kontorsfönstret och jag betraktar stiltjen samtidigt som jag lyssnar på chefens lögner. Vilken löjlig liten man. Han har alltid varit en löjlig liten man. Redan vid anställningsintervjun såg jag igenom den där kaxiga fasaden och rätt in i osäkerheten. Ledarrollen satt på honom som en illa sydd thaikostym. "Och givetvis kommer jag ge dig de allra bästa av referenser!" Han använder för många utropstecken. Jag har alltid avskytt utropsmissbruk, det finns inget större tecken på överdrift och skådespel. "Det är jättetråkigt att det blev såhär men företaget blöder pengar och vi måste avskeda!" Det första företaget borde göra är att inventera bland sina styrelsemedlemmar och skrapa bort överflödet av inkompetens i ledningen, men det säger jag såklart inte. Jag fortsätter bara mata honom med lakoniska svar. Hjärtat klappat taktfast lugnt. Jag tittar på mina naglar och trummar mjukt mot mobilplånbokens bruna skinn. Mitt emot mig tittar kollegan oroligt. Jag lyfter roat upp ena handen mot ansiktet, sträcker ut fingret och skär det långsamt över halsen. Hon mimar N-E-J? Jag rycker på axlarna. Jeansen skär in i min värkande mage och ländryggen molar, skrivbordsstolens hjul rullar några millimeter fram och tillbaka över golvet. "Jättetråkigt det här!" 


Två månaders uppsägningstid.

Det finns så mycket jag kan gå in på här. Som hur absurt det är att chefen följer först-in-först-ut-principen i det här fallet när jag är platschef och är den enda på kontoret som är villig att axla ansvaret - som ens kan det. Man har faktiskt rätten att svänga förbi den regeln i enstaka fall, i samdiskussion med facket. Men jag vill inte traska in i den ilskan. Och jag vill inte heller vidröra hur egocentrerat ena kollegan reagerade på beskedet, hur olidligt vidrigt oempatiskt hon satt där bakom sitt skrivbord och upprört började orera om sin anställning, om sina uppgifter. "Jag tänker inte ta över ditt arbete! Jag tänker inte rekrytera! Jag tänker inte sköta budgeten! Jag gör inte statistiken! Jag gör inte..."

Stängde av, svepte ihop mina saker och gick ut på en promenad under domedagsmolnen. Jeansen blev snart alltför varma i den tropiska djungelhetta som dallrade mellan det svarta molntaket och den svarta asfalten. Jag trodde regnet skulle snitta sig igenom och välla över mig när som helst, men ingenting hände. Promenaden var bara svettig och lång. Sjövattnet stilla. Vattenfåglarna guppade med spetsiga stjärtar uppvända och sprattlande ben, som fjädriga kobbar. Jag hade velat glida ner i vattnet. Ta av mig allting, glida ner i det svala och försvinna ner mot botten. Bara för en stund. Världens ljud förvandlade till ett dovt sorl och andetagen fångade i bubblor.

Mamma ringde på mobilen efter SMS:et jag sände tidigare. "Jag blev precis uppsagd." Lite väl dramatiskt, jag vet. Men det var inte menat att låta dramatiskt, det var menat att informera. Koncist och torrt. Hon drog in efter andan. Och då började jag gråta. Outhärdligt, okontrollerat, pinsamt pinsamt pinsamt offentlighetsgråta på en grusad gångstig där barnlediga fäder promenerade med sina barnvagnar och unga kvinnor rastade sina gläfsiga småhundar.

Och det är inte förlusten av arbetet jag grät över. Och det är ingen chock. Och det är inte ursinne, orättvisa eller vanmakt. Det är inte ens ekonomisk oro som bränner i bakhuvudet och skjuter ut mot tårkanalerna som k-pistar. Det är bara total panik. Fullständig panik. Muskelkrampande, magsäcksboxande panik.

Vad gör jag nu? Vad i helvete gör jag nu?

Vem vill ha mig?
Jag vill inte ens ha mig.

Att jag haft arbete de senaste åren beror bara på att det är ett strukturellt patetiskt företag i en ovärdig bransch där inkompetenta människor med min typ av tvivelaktig studiebakgrund finner en oas av möjligheter. Jag vill inte tillbaka till den. Men alternativen är få - om det ens finns något.

När jag ser mig i spegeln är det som att stirra rätt in i ett slukhål. Det finns ingenting i den här människan. Jag kan ingenting. Jag kan absolut ingenting. Hur jag tafatt fuskat mig fram genom mig livet, hur jag plåstrat, limmat och tejpat ihop mig själv om och om igen för att lura folk att jag fungerar som en normal människa, hur jag nu sitter här i min säng med ryggen obehagligt C-krökt över tangentbordet och inte vill annat än trycka fingertopparna hårt mot ögonlocken och gråta tills jag skrumpnar från insidan, rasar ihop till en sandhög och blåser bort med vinden som drar in från balkongdörren.

Jag vet att jag borde le klämkäckt nu och skriva något om möjligheten att gå vidare från det här, att jag nu äntligen tvingas gå vidare från det här. Men just nu känns det inte så. Jag kan inte förmå mig själv att komma ur paniken. Här är den. Över mig. I mig. Runtom. Och jag känner mig så hopplöst värdelös. Av alla chanser jag haft i mitt liv är det här jag hamnat. 


I flicksängen. Hos föräldrarna. 29 år. Arbetslös. Vilsen. Och panikslagen.

Jag är så jävla patetisk.
Jag är så satans jävla värdelös.
Skrotmänniska. Rostigt gnisslande skrot.

10 aug 2014

10-08-14

Yttre Hebriderna.

Resan dit blev ett haveri av åskstormar, försenade plan, övernattningar på flygplatsens ogästvänliga golv och 20-timmarsköande till transferdisken; men det är bara bagateller i jämförelse med lyckan jag fick de där få cyklande dagarna på de skottska öarna. Visst, ländryggen värkte och jag hade märkliga urinvägssmärtor varenda dag, och visst, cykelns växlar rasslade argt, vi förlorade två dagar på grund av flygplatsens bristfälliga organisation och stundtals hänföll jag till bittert ältande över vår extrema otur. Men mest var jag bara lycklig. Genuint jävla lycklig.

Cykelsadeln hårdpressad mellan benen, asfalten klumpigt gjuten, molnen som en arg fågelflock mot horisonten och regnet piskande i mitt ansikte. Vissa stigningar var omöjliga, andra klarade jag med ettans växel ilagd och benen vilt pumpande. Men sedan kom alltid nedförsbackarna som vattenfall. Däcken snurrade hetsigt, kedjan rasslade, mina tjocka kinder fladdrade som vindfyllda köttsegel. Varenda eftermiddag anlände vi till ett nytt B&B med en flaska vin som vi drack på rummet innan vi tog varsin renande dusch och begav oss ut till samhällets populäraste restaurang där vi åt och drack som om vi inte visste att vi behövde betala för någonting. Ta in musslorna, ta in hummern, ta in krabban och ert bästa vin, ta in pilgrimsmusslorna med blodpudding och sås på gröna äpplen, ta in sjötunga och lokalt rökt lax som smälter i min mun likt ljummen is. Vi skålade, tuggade, svalde och betalade. Vi sov, packade, cyklade och svettades. Vi grät inför Atlanten, lät dess sand rinna genom våra fingrar och spanade efter valar mot den starkt orangea skymningen. Ofta stod jag bara tätt intill mamma med hennes hand i min och viskade "Jag älskar att resa med dig", ofta låg vi i varsin hotellsäng med vågskvalpet utanför fönstret och fnissade "Tänk att vi är här! Verkligen här!" Och rummet stank av våra regnfuktiga skor, våra sura kläder, våra härskna kroppar. På ett hotell öppnade vi till och med fönster och dörr för att vädra ut innan vi lämnade stället. "Vi kan inte släppa in städerskan till det här" sa mamma och smällde upp fönstret. Jag skrattade och höll med. Gud, vad cyklande kvinnor luktar illa.

Vi lämnade lyckan på ett litet artonsitsigt plan. Startbanan var en vit havsstrand, beströdd av musselskal och turisters ivriga blickar. De stod i sjok utmed staketet, med kikare och kameror. Jag kände mig som en celebritet när jag klev ombord det lilla planet; när vi skumpade utmed havets vågiga botten och mjukt lyfte upp mot skyn med atlantvattnet skvättande från hjulen. Dånet i kabinen var sövande och jag somnade nästan med den vackra ön Skye under mig, dess drömska vattendrag och kullar som en visuell godnattsaga under oss alla.

Att åka hem var ångest.
Djup, skärande, krampande ångest.

Jag grät på planet från Amsterdam till Stockholm. Jag grät i bilen från Stockholm hem. Jag grät i sängen. Jag gråter nu. 


Någon dag måste jag lämna allt detta och fara någonstans, jag måste skära sönder säkerhetslinorna och bara ge upp. Hand i hand med detta begär spontanansökte jag till ett hotell på Shetlandsöarna och fick napp - vilket är absurt. Att de blev intresserade. Av mina språkkunskaper och mitt "fascinating e-mail" (skämtar inte, de skrev så!)  Och jag bör nog fara iväg några månader och arbeta i Skottland, jag bör faktiskt fara för jag känner sådant självförakt över att inget våga, över att ingenting annat vara än en grå liten muskvinna. Jag är ingen grå liten muskvinna. Jag är en jävla naturkraft, och jag kan göra något bättre än att sitta fastkedjad på ett oansenligt, patetiskt kontor i Dalarna där allt jag gör belönas med tysthet och en medioker löneutbetalning. Jag vill prova något annat. Jag vill uppleva, och kanske leva.

För en gång skull, kanske leva.


Men tänk om jag aldrig kommer våga någonting? Det känns så, som om jag aldrig kommer våga. Någonting. Som om hela min kropp består av feghet och rädsla, som om mitt blod innehåller mer mesighet än hemoglobin. Tänk om jag aldrig kommer göra någonting? Tänk om jag bara dör här? I min gråhet. Tänk om jag bara förtvinar här med min ånger och min desperation. Jag vill inte tänka på det. Jag vill inte ens se mig själv.