20 okt 2014

Så löjligt.

Jag vet inte vad som har hänt.

Katten kräktes på verandan, en trast flög in i mitt sovrumsfönster, pappa grät på psykakuten, pengar rasslande in på kontot, människor fladdrade förbi, nätterna var djupa, vi tillverkade körsbärsvin, jag var full, var jag nykter, full full full nykter, och plötsligt är det oktober 2014 och jag är verksamhetsledare för hela Dalarna.

Jag stirrar ner på mina fingrar vars långa naglar hårt hackar mot tangenterna och tänker "Vem i helvete är det här?" och jag gömmer ansiktet i händerna, gråthulkar och tänker "Vem i helvete är det här?" Och jag pressar fingertopparna hårt mot ögonbrynen och tänker "Vem i helvete är det här?" och jag tittar på Instagrams frontkamera och tänker "Vem i helvete är det här?"

Hon är svag och patetisk.
Det är hon verkligen.
Svag. Och patetisk.

Men alla andra ser bara någonting mäktigt och imponerande, och de ser någonting oövervinnerligt som småleendes sneglar ut över alla förlorare. Alla andra ser den där keramiskt glänsande delen av mig som stoiskt blickar ut över livet och skrattar "Skärp er!" Och då anställer de mig.

Visst är det löjligt?

Herregud, så löjligt.

Suck it.

Jag vill bli utbildare men blir verksamhetsledare.

Hösten är våt och grå som ett upphetsat lik när jag traskar genom staden med paraplyet i hand och ångesten i bröstkorgen. Sminket är perfekt, strumpbyxorna är nya och håret är volumiöst fönat. Jag korslägger benen på ett café, läppjar kaffet och scrollar genom Instagram i väntan på arbetsintervjun. Vad i helvete vill de? Jag är inkompetent och lynnig. Jag är envåldshärskande och bipolär. Vad i. Helvete. Vill. De? Servitrisen glimtar förbi och frågar glatt om jag vill ha påtår. "Vill jag ha påtår kräver jag påtår, oroa dig inte" ler jag svalt och höjer min halvfulla kopp mot den blonda lilla saken. En gång i tiden drömde jag om att vara som hon. 1.70. Finlemmad. Ljus. Skör. Nu vill jag klubba ihjäl idioten med min näve för att hon är så värdelös. Minst tjugofem och arbetar fortfarande som servitris på ett skabbig småstadscafé, för guds skull, skärp dig. Jag ser att du tonat ditt hår själv för färgen är matt och stråna slitna, jag ser att dina örhängen är plast från Glitter, jag ser att du sparat tre åt för att åka till Kanarieöarna 2015.

När klockan är fem minuter i intervju går jag till företaget med bastanta steg, kliver genom entrén och skakar nävar med självbelåtet leende. Jag ser direkt att de älskar mig, det märks på hur de skrattar åt mina sämsta skämt och ihållande nickar åt alla mina marknadsföringsidéer. "Verksamhetsledare? Projektledare? Regionsledare?" De kastar fram titlar på förslag i väntan på att jag ska nappa. Jag ler roat, kliar mitt knäveck och säger "Matcha titel med lön bara". Så avslutar vi intervjun. Matcha titel med lön, skratt och handskakningar.

Det är fruktansvärt.

Nu är jag anställd som verksamhetsledare och ska bli företagets nya nav. De litar på att mitt självförtroende och min kompetens ska föra dem in i det nya millenniet. De bläddrade genom mitt CV, mitt arbetsbetyg, mina referenser och ansåg att det här, det här är kvinnan som ska ta ansvar för hundratusentals kronor. Miljontals. Miljoner.

HERREGUD!!!!!!!!!

Detta är vad skådespel skapar, barn. Detta monstrum. Jag är den rakryggade Quasimodo med vackra eyelinerlinjer och Dior-läppstift. Jag korsar mina strumpbyxeben på intervjun, kastar huvudet bakåt och hånar sossarna. Jag får mer i lön än min 55-åriga förskollärarmorsa, jag ska styra fem städers verksamhet, jag är CHEFEN.

Och ni läser min blogg och tänker "Herregud" och jag tänker roat "Yes bitches.." och gör en sensuell fingerpistol mot datorskärmen.

3 okt 2014

2014-10-03

Rönnbärsklasarna skymtar bara som rött sudd genom dimman när jag går genom kvarteret. Hustaken är uppslukade och alla färger matta. Världen är viljelös och klen, som om den sugits torr av Gud. Jag tror han är en vampyr, en allsmäktig blodtörstig vampyr som skapat jorden bara för att ha en outsinlig energikälla att leva på. Vi är hans slaktgård.

Bussen är sen och bilisterna passerar mig med hånfullt fräna framlyktor. Titta på kollektivtrafikåkerskan, en tidtabellernas slavinna. Titta på henne. Jag har alltid inbillat mig att bilisterna nedlåtande skrattar när de ser oss väntande resenärer i busskurerna, att de tänker att vi är ena bedrövliga stackare med våra huttrande läppar och armarna korslagda för att värma händerna mot kroppenn, men de ser oss säkert inte ens. Vi är bara förbiflimrande främlingar med bleka ansikten i den dimgrå höstgryningen. En fetlagd ung kvinna gömd bakom eyeliner och foundation som rastlöst stampar av och an längs trottoarkanten med sina korpulenta kolonnben. Vem bryr sig. Ingen bryr sig. Knappt jag bryr mig.

Det är fredag och min ena nagel har gått av. Inte ens den fick jag behålla. Inte mitt jobb, inte min nagel. Och imorse vägde jag 89kg igen.

På kontoret väntar det vämjeliga kaffet i termosen och den gladlynta kollegan. "Jag har fått nytt jobb!" utbrister hon direkt när jag kliver in. Hon också. Nu är det bara jag kvar, hopplösa, värdelösa, idiotiska jävla jag kvar. "Kul" svarar jag. Precis sådär. Utan utropstecken. Kul och härligt och du hinner inte ens vara arbetslös en dag, skönt för dig. Utan utropstecken. Egentligen vill jag smälla in hennes huvud med den tunga skrivbordslampan. Slå, slå, slå och slå. För varenda hjärnkrossande slag skulle jag upprepa "Kul. Kul. Kul" medan kontorsväggarna skvättes rödstrimmiga som en mordisk Pollock-installation.

Nu sitter jag bara här och försöker att inte gråta. Det går om jag kontinuerligt häller i mig av det här vedervärdiga kaffet som får ansiktsmusklerna att konvulsera - kramperna bedövar tårkanaler på något sätt, det är en fiffig lösning av kroppen. Tack för den räddningen. Och tack för att jag ikväll tänker dricka mer vin än jag borde och få några timmar av ångestbefrielse.

För det är ju sunt.
Precis som allt annat jag gör.
Jävligt sunt.